OneDirection FanFiction

- Okej allihopa, tack för att ni kom tillbaka – jag kan se på era ansikten att detta är svårt för er. Anledningen till att vi har kallat upp er igen är att när vi bedömde er så ansåg vi att ni inte platsade i programmet.
Mitt hjärta sjönk som en sten. Skulle de bara gnugga in det ännu mer att vi inte var tillräckligt bra?
- MEN, fortsatte Nicole, vi tycker att ni är för bra för att slänga bort.
Vi kollade på varandra med förvånade miner. Ingen av oss visste vad hon pratade om.
- Vi tror att det är en bra idé att dela upp er i två grupper, vilket betyder att ni har gått vidare. Grattis!

__________________________________________________________________________________



Sophies perspektiv:

Jag stod nervöst med handen i munnen. Sen när hade jag bitit på naglarna? Sen nu, kom jag fram till. Ingen av oss bakom scenen hade någon aning om vad som hände där uppe just nu. Jag stod tillsammans med Hannah, som hoppade upp och ner på stället.
- Men när kommer dom då?! Vad händer?!
Jag skulle skrattat åt henne, men stämningen var alldeles för spänd för någon sorts humor att uppskattas. Jag var tvungen att erkänna att jag var minst lika nervös som Hannah.
Bret kom fram till oss. Han hade gjort någon intervju tillsammans med de andra som gått vidare.
- Har ni hört något än?
Som på signal öppnades dörren ovanför trappan.

Louis kastade sig igenom dörren.
- JAAAA! Vi är vidare!!
Hannah skrek högt och kastade sig runt Louis hals. Bakom Louis kunde jag se resten av killarna komma. Harry gick sist, med ett leende ända upp till öronen. Han såg omtumlad ut, som om han inte riktigt kunde fatta vad som precis hade hänt. Jag sprang upp för trappan och mötte honom halvvägs.
- GRATTIS, GRATTIS, GRATTIS!
Harry skrattade och kramade mig hårt. Han borrade in huvudet i mitt hår.
- Åh, vad jag är glad just nu! Nu är allt perfekt!
Det var det. Den perfekta stunden…
Eller ja, den perfekta stunden fram tills det att Bret kom fram och dunkade oss båda i ryggen.
- Grattis mannen!
Jag och Harry tog ett steg ifrån varandra. I ögonvrån kunde jag se hur Hannah himlade med ögonen åt oss, men ignorerade henne. Harry log mot Bret.
- Tack! Detsamma borde jag väl säga!

 

Senare samma kväll:
Harrys Perspektiv:

Dagen hade varit utmattande för alla sökande och efter resultaten hade alla spenderat eftermiddagen med att ringa runt till sina familjer, för att sedan slockna i soffan på sina rum. Jag var såklart inget undantag. Min mamma och syster hade skrikit rakt in i luren när jag berättat nyheten för dem, och tro det eller ej – soffan funkade fint när man var för trött för att gå hela vägen till sängen.


Nu satt jag tillsammans med Bret, Sophie, Hannah och resten av killarna i mitt nya band på tåget hem från London. Det hade visat sig att vi alla skulle åt samma håll, bara det att vi skulle hoppa av på olika stationer. Vi hade hittat en tom kupé, som vi hade lyckats tränga in oss i alla 8.
Det hade inte varit mig emot, om det inte hade varit för det att jag satt inklämd mellan Niall och Liam. Sophie satt ungefär så långt bort från mig som det var möjligt, mellan Louis och Zayn.
Förutom Louis och Bret så hade jag nu börjat komma riktigt bra överrens med både Niall och Liam. Zayn och jag hade inte hunnit prata så mycket än, han verkade vara den tysta typen.
Även om vi inte hade valt grupperna själva kändes det som om vi fem skulle komma riktigt bra överens. Det skulle bli två roliga veckor, nu innan vi skulle iväg till Judges Houses.
Vi hade bestämt oss för att spendera veckorna hemma hos först mig, sen Louis, efter det Liam och till sist Zayn. Niall bodde på Irland, och ingen av oss kände för att åka hela vägen dit bara för några dagar.
Men det skulle bli två veckor utan Sophie, som skulle hem till sig igen..
Tanken gjorde mig ledsen, nu när jag äntligen hade fått henne ville jag inte behöva vara utan henne. Våra planer att berätta om oss två för Bret på tåget hem hade fallerat när vi hade bestämt oss för att åka tillsammans med killarna och Hannah – något sa mig att det inte var en bra idé att berätta inför dem.
 
Jag kollade på klockan, som visade mig att vi redan åkt i 2 timmar. Jag tittade bort mot Sophie, som efter ett tag mötte min blick. Jag signalerade till henne att följa efter mig ut i korridoren. Eftersom att alla andra i kupén verkade sova så reagerade ingen när vi reste oss upp och gick ut i korridoren. Vi gick under tystnad, och inte så långt bort hittade vi ännu en övergiven kupé som vi gick in i.

Vi satte oss ner på en av sofforna och jag lade armen om Sophie. Hon lutade huvudet mot min axel.
- Harry, vad händer nu?
- Vad menar du?
- Du åker hem till dig och jag åker hem till mig. Sen är det dags för Judges Houses och ni åker iväg igen – och om ni sen går vidare därifrån så..
Jag avbröt henne, ville inte höra mer.
- Soph, sluta! Jag vet att det kan bli tufft, men vi måste göra vårt bästa för att försöka. Det är värt det, eller hur? Vi måste klara detta!
Sophie kollade upp på mig, med fuktiga ögon.
- Harry, du vet att det är värt det. Hon log svagt, men leendet nådde inte hennes ögon.
Jag böjde ner huvudet och kysste henne mjukt.
- Sophie, detta kommer att funka! Hans läppar mötte mina igen, Det måste det göra!


Jag och Sophie satt i den mörka, tysta kupén i vad som kändes som timmar, men det var antagligen bara minuter. Det enda som hördes var våra tysta andetag. Jag flätade ihop mina fingrar med Sophies och hon kramade min hand hårt. Sophie vände sig upp och hennes läppar letade efter mina i mörkret. När hon fann dem gav hon mig en djup kyss. Vi flyttade oss så att hon nästan satt i mitt knä med armarna runt min hals och mina händer rörde sig långsamt upp och ner hennes rygg.


Sophies perspektiv:
Harrys mjuka läppar mot mina fick mig att sluta tänka.
Eller ja, nästan i alla fall. I mitt huvud rörde sig ett citat från någon film jag hade sett.
Något som känns såhär rätt kan inte vara fel.
Så måste det vara. Vi skulle klara det här, hur skulle vi inte göra det?

 

Brets perspektiv:

Jag vaknade av att hela tåget skakade till och gäspade stort. Det tog ett tag för ögonen att vänja sig vid mörkret, men efter ett tag kunde jag se mig omkring i kupén. Niall och Liam låg med varandras huvud som stöd och sov. Zayn satt ihopkrupen med i hörnet och sov även han. I andra änden låg Hannah med huvudet i Louis knä. Louis själv satt med huvudet lutat uppåt och snarkade högt.
Det var konstigt att det varit tåget och inte hans snarkande som väckt mig tänkte jag och skrattade lågt.
Först då upptäckte jag att varken Sophie eller Harry satt kvar i vagnen. Undrar var de var? Eftersom att jag ändå redan var vaken och inte hade något bättre för mig bestämde jag mig för att gå och se vad de hade för sig.
Efter vissa svårigheter lyckades jag ta mig ut ur kupén utan att stöta till någon. Jag själv tyckte att detta faktum var helt fantastiskt och att jag åtminstone förtjänade någon sorts medalj i akrobatik eller något.
Jag vandrade läng med korridoren och kikade in i kupéerna som jag gick förbi. Plötsligt kom jag fram till en kupé som först såg ut att vara tom, men när jag tittade noggrannare kunde jag se rörelser där inne. Var inte det Harrys hår? Och hade inte Sophie haft exakt en sådan vit tröja på sig idag? Jag konstaterade att det var Harry och Soph, och tryckte ner handtaget och öppnade dörren.

Vad jag såg inne i kupén fick mig att stelna till, fortfarande med handen på dörrhandtaget. Sophie och Harry satt tätt ihop slingrade med läpparna mot varandras.
Min hjärna kopplade inte vad den såg - min Sophie och Harry?
- Vad fan?!
Båda två hoppade till, och Sophies ansikte fick en chockad min.
- Bret!

_______________________________________________________________________________________

CLIFFHANGER!! (som min svenskalärare skulle skrikit rakt ut om han såg detta!)
Okej, råkade bli ganska kass uppdatering nu i början av veckan, jag har haft fullt upp (ni vet känslan av att alla lärare lägger alla prov under samma vecka bara för att jävlas?) - ledsen för det i alla fall! ska försöka bättra det!
Hoppas att ni blir glada för att det blev ett lite extra långt kapitel den här gången? (tror jag i alla fall, det kändes ganska långt..)

- Soph, jag vet att du inte vill berätta för Bret än. Men tänk om det bara är bra att han får reda på det..
- Inte så här! avbröt jag honom. Det var inte såhär jag hade tänkt att det skulle gå till. Jag hade haft en noga utarbetad plan, och den hade inte på långa vägar varit liknande vad som precis hänt.
- Nej, Inte så här! upprepade jag, mer bestämt denna gången.
Jag slet mig från Harrys armar och sprang efter henne.
- Hannah, vänta!
______________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:

Självklart följde jag efter henne. Vad skulle jag annars göra?
Vi hann ikapp Hannah i korridoren utanför toaletterna. Hon var hysteriskt fnittrande.
- Ni två! Jag har inte anat någonting under hela kvällen, och så kommer jag in och ser er.. hon avbröt sig när hon började skratta för mycket.
- Hannah! Bret vet inte, sade jag.
Hon tittade storögt upp på mig.
- Va?! Men han är ju din bästa vän Soph, varför vet han inte?
- Jag ville inte distrahera honom under Bootcamp, jag kan inte förstöra hans dröm för honom. Jag vet inte hur han skulle reagera.. sade Sophie. Jag kunde se att hon inte hade långt till tårarna. Jag lade en arm runt hennes axlar.
- Snälla Hannah, berätta inte för honom, eller Louis för den delen. Vi ska berätta – vi vill bara vänta lite.
- Självklart, det är er sak att berätta, inte min. Hannah log mot oss. Men om jag var ni skulle jag berätta det snart, ni vill ju inte att han ska få reda på det på fel sätt – nästa gång kan det vara någon annan som öppnar dörren!

Under resten av kvällen var jag tystare än vanligt. Hannahs ord ekade fortfarande i mina öron. Hon hade rätt, insåg jag. Det hade varit alldeles för nära ögat flera gånger nu.

Jag tittade på Sophie, och kunde se att hon satt och tänkte på samma sak.
Hon formade läpparna i en tyst viskning. Imorgon.
 

Brets perspektiv:

Jag var illamående. Mina ben, som vide det här laget var som överkokt spagetti, skakade.
Alla killar stod i en stor grupp bakom scenen.
Tiden var inne för domarna att kalla upp oss till scen för att berätta om vi gått vidare eller inte. En studioproducent kom fram till oss och sa till oss att det var vår tur att gå upp på scen. På darriga ben gick vi allihopa ut och radade upp oss på scenen.
- Okej killar, vi kommer att läsa upp namnen ett och ett, sa Simon Cowell högt.
Han började räkna upp namn. Ju fler namn han sa, desto mer nervös blev jag. Tillslut nådde han slutet av sin lista – jag visste att det bara var några namn kvar.
- Bret Ellings.
Alla käslor bara rann av mig. Bedövad från allt utom smärtan lyckades jag på något sett ta mig av scenen. Nedanför trappan stod Sophie och väntade på mig. Hon slog armarna om mig.
- GRATTTIS BRET! JAG VISSTE DET!

 - Jag kan inte fatta det, jag kan faktiskt inte fatta det, mumlade jag lågt.
Vi stod ett tag och bara höll om varandra. Vi avbröts inte förrens resten av killarna kom av scenen. Jag kunde urskilja Harrys ansikte i mitten av klungan. Han såg förkrossad ut.
Bomben slog ner. Harry hade inte gått vidare.


Harrys perspektiv:

Jag hade väntat och väntat på mitt namn, men det hade aldrig kommit. Jag hörde hur Brets namn ropades upp som det näst sista. En kille som hette Matt Cardle hade blivit den sista killen att komma med.
Resten av oss killar blev fösta av scenen. Jag kollade mig omkring. Flera av killarna bredvid mig grät. Själv kände jag inga känslor alls. Jag kände mig bara tom, som om jag inte visste vad jag skulle göra nu. Jag såg Louis en bit ifrån mig, han hade inte heller gått vidare kunde jag se på den uppgivna minen i hans ansikte. Uttrycket passade inte in i hans ansikte, Louis var alltid glad annars. Jag såg Hannah rusa fram till honom och slå armarna om honom. De stod där länge, Hannah tröstade Louis.
Det fick mig att tänka på Sophie. Var va hon?
Jag tittade upp och kollade mig omkring i rummet. Mina ögon mötte hennes nästan direkt, hon hade kollat mot mitt håll. Hon började tränga sig fram mot mig, men han inte hela vägen fram innan studioproducenten ropade efter allas uppmärksamhet:
- Okej alla, jag vet att ni är besvikna just nu, men domarna vill se några av er på scen igen. Han tog fram en lista. Fyra tjejnamn ropades upp innan han kom till oss killar:
- Liam Payne.
En lång mörkblond kille tog ett steg fram och anslöt sig till tjejerna. Jag kunde inte låta bli att tänka att han var lite lik Justin Bieber.
- Zayn Malik.
En mörk kille som stod snett bakom mig följde efter Liam.
- Louis Tomlinson.
Louis slet sig från Hannahs famn och ställde sig hon de andra. Jag log uppmuntrande mot honom när han tittade åt mitt håll.
- Niall Horan.
Den blonda killen precis bredvid mig hade stått och bitit på naglarna, men gav nu ifrån sig ett förvånad ljud och tog några steg fram till de andra.
- Harry Styles.
Jag stelnade till. Vad betydde detta?
Louis log brett mot mig och klappade mig på armen när jag kom fram till de andra.
En spänd stämning rådde medans vi återigen började gå uppför trapporna mot scenen. Jag vände mig om och hittade Sophies blick nästan direkt. Hon log uppmuntrande mot mig och ordade tyst ”Jag håller tummarna!”.

När vi kom ut på scen placerades vi i två grupper. En med tjejerna och en med killarna.
Nicole tog till orda:
- Okej allihopa, tack för att ni kom tillbaka – jag kan se på era ansikten att detta är svårt för er. Anledningen till att vi har kallat upp er igen är att när vi bedömde er så ansåg vi att ni inte platsade i programmet.
Mitt hjärta sjönk som en sten. Skulle de bara gnugga in det ännu mer att vi inte var tillräckligt bra?
- MEN, fortsatte Nicole, vi tycker att ni är för bra för att slänga bort.
Vi kollade på varandra med förvånade miner. Ingen av oss visste vad hon pratade om.
- Vi tror att det är en bra idé att dela upp er i två grupper, vilket betyder att ni har gått vidare. Grattis!

____________________________________________________________________________________________

Så här är kapitel 9! Kommentarerna försvann igen? That´s a shame, i would say - dom peppar verkligen!
Kanske kommer kapitel 10 ut ikväll, lovar inget - har en stor match ikväll - men ska försöka hinna med det!

”Soph! Var tvungen att gå upp tidigt för repetitionerna, men jag ville inte väcka dig – du är så vacker när du sover. Xx”

Hur lyckades han få mig att rodna även när han inte ens var i rummet?
Jösses, jag har fallit för honom – tänkte jag, och gick för att göra mig i ordning för dagen.

_________________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:
- AJ!
Runt omkring mig i rummet hördes spridda skratt. Okej, jag skulle antagligen också skrattat om någon gått rakt in i en lampa. Hela dagen hade mina tankar varit spridda, av naturliga skäl..
Sophie. Bara att ligga där i sängen med henne hade fått mig att gå runt som en fåne och dagdrömma. Skärpning Styles!
Till mitt försvar så var dagdrömmar det enda sättet för mig att träffa henne under dagarna, om så än bara i huvudet.

 
Det var fortfarande två dagar kvar av Bootcamp, imorgon skulle vi få reda på våra resultat.
Just nu satt jag med Bret och en kille som hette Louis bakom scenen. Vi hade alla hamnat i samma grupp under dans momentet, och sen dess hängt ihop.
Redan första dagen jag lärt känna honom hade jag förstått att han var fullständigt galen.

På ett bra sätt… tror jag i alla fall. Han hade en tendens att skrika saker i mina öron och så fort han hade sett mitt lockiga hår hade han börjat kalla mig för Curly.
Med andra ord, vi hade blivigt riktigt bra vänner - Louis var en sådan person som man var tvungen att älska. Louis berättade att han kom från Doncaster, och han var här tillsammans med sin flickvän Hannah – som han hade varit tillsammans med länge.
- Hon kunde inte motstå shoppingen, haha! sade han och lutade sig tillbaka i sin stol.
- Samma här, fast ja – Soph är min bästa vän, inte tjej! Sa Bret.
Great, det hade gått hela fem minuter sen jag tänkt på Sophie – och så var Bret tvungen att påminna mig om henne.
- Hey, jag borde para ihop henne med Hannah – på så sätt slipper jag följa med henne på alla de galet långa shoppingrundorna. My feets are killing me man!
Vi skrattade åt Louis.
- Vi kanske kan hitta på något allihopa? Ikväll är vi lediga, och vi måste ju fira att vi överlevt bootcamp!
Jag blev taggad på Brets förslag, och Louis verkade inte värre. Han började hoppa upp och ner på sin stol:
- FEEST!

Senare på kvällen:
Vi stod alla fem nere i lobbyn. Louis hade presenterat oss för Hannah – en söt blond tjej. Hon var precis som Louis, omöjlig att inte tycka om.
Vi hade bestämt oss för att äta på en restaurang inte allt för långt bort från hotellet, så vi började gå ditåt.
Sophie och Hannah gick arm i arm några meter framför oss killar.
Sophie hade tagit på sig en blommig klänning som slutade mitt på hennes gyllenbruna lår. Håret flög fritt ner över ryggen när hon kastade huvudet tillbaka och skrattade åt något som Hannah hade sagt. Det hade klickat direkt mellan dem.

Väl inne på restaurangen blev vi visade till ett litet bås inne i hörnet.
Jag gled snabbt in så att jag hamnade bredvid Sophie.
När jag satt såhär nära henne kunde jag känna den svaga doften av hennes parfym, och den gjorde mig galen.

Medans vi fick våra menyer och började beställa bestämde jag mig för att det var dags för lite fult spel.
Jag lät min hand vandra ner under bordet tills den hittade vägen till Sophies knä. Jag kunde känna hur hon stelnade till bredvid mig, men brydde mig inte. Jag lät mina fingrar vandra upp för hennes lår, tills jag nådde klänningskanten. Jag hörde hur Sophie drog efter andan.
Runt omkring oss flöt konversationen på, ingen hade märkt vad som utspelade sig mellan mig och Sophie. Sophies hand letade sig också ner under bordet, och hennes fingrar flätade sig med mina. Så satt vi ända tills vår mat kom och vi behövde båda våra händer för att kunna äta.

Sophies perspektiv:
Harry gjorde mig galen. Hela kvällen hade han fått mig att känna mig som en tickande bomb, bara genom att mjukt smeka mitt lår.
Jag kunde bokstavligt talat inte stå ut längre. Jag ställde mig upp.
- Jag ska bara gå på toaletten, deklarerade jag högt.
Bret nickade mot mig och vände sig sedan tillbaka till Hannah och Louis – som var djupt inne i en konversation om en film de hade sett för några dagar sedan.
När jag gick bort från bordet vände jag mig om och gav Harry en menande blick.

*Knack Knack*
Jag hann knappt vrida upp låset på toalettdörren innan Harrys läppar mötte mina. Han drog mig nära och kysste mig hårt.
- Gud, jag har längtat efter att få göra det där, andades han när vi båda drog efter andan.
Hans händer vandrade sig ner längs med mina midja och placerade sig på mina höfter.
Jag lade armarna runt hans hals och kysste honom mjukt.
- Jag har saknat dig, viskade jag till svar.
Han placerade fjäderlätta kyssar på min hals, och fortsatte sedan att kyssa sig ner till mitt nyckelben.
Precis då slogs dörren till toaletten upp.
- Åh herregud! Förlåt! Utbrast Hannah förskräckt när hon såg oss.

Hon stängde blixtsnabbt dörren igen. Jag och Harry kollade på varandra, båda med skrämda uttryck i ögonen. Skulle hon gå rakt ut och berätta för Bret och Louis vad som hade hänt?
- Igen, hur kunde vi glömma låsa dörren igen?! Mumlade jag lågt för mig själv.
- Soph, jag vet att du inte vill berätta för Bret än. Men tänk om det bara är bra att han får reda på det..
- Inte så här! avbröt jag honom. Det var inte såhär jag hade tänkt att det skulle gå till. Jag hade haft en noga utarbetad plan, och den hade inte på långa vägar varit liknande vad som precis hänt.
- Nej, Inte så här! upprepade jag, mer bestämt denna gången.
Jag slet mig från Harrys armar och sprang efter henne.
- Hannah, vänta!

Jag stelnade till lite, och mötte Harrys blick. Hans gröna ögon borrade sig in i mina, och jag rodnade lätt. Han skakade långsamt på huvudet – som för att försäkra mig om att han inte berättat något. Jag bröt ögonkontakten för att Bret inte skulle bli misstänksam.
- Jaså?
Bret, som missat mitt och Harrys tysta utbyte, fortsatte oberört:
- Och han vägrar berätta vem! Jag lovar Harry, jag kommer att komma på det! Vänta bara!

________________________________________________________________________________

Sophies perspektiv:
Resten av dagen passerade utan att jag och Harry fick någon chans till att vara ensamma, eftersom att Bret vakade över Harry som en hök.
Jag misstänkte att han desperat försökte komma på vem Harrys ”mysteriska tjej” (som han envisades med att kalla det) var, eftersom att han så fort Harry ens pratade med någon tjej tog några steg närmre.
 Jag var tvungen att skratta för mig själv, vi behövde i alla fall inte längre oroa oss för att Bret kommit på oss, han var helt ute och cyklade.

Kvällen hade kommit, och jag satt i skräddarställning på min säng och gjorde ett försök till att måla mina tånaglar – något som gick lite si sådär. Det röda lacket ville inte som jag ville, och det såg mer ut som om någon hade bankat mina tår blodiga med en klubba än målat dem. Jag suckade högt och gav upp.
Plötsligt hörde jag någon knacka på min dörr. Jag reste mig upp och tassade fram för att öppna den.

På andra sidan dörren stod Harry, och jag släppte snabbt in honom – eftersom att Brets rum låg precis bredvid, och jag inte ville riskera att han skulle se oss.

Harry lade armarna om min midja och kysste mig mjukt. Vi stod där länge och bara höll om varandra.
- Jag har saknat dig, sa jag efter ett tag.
- Jag har saknat dig också, sa han.
Han drog sig ifrån mig och tittade på mig med en blick som fick mig att smälta.
Varför fick alltid Harry mig att känna mig som om jag tappat talförmågan?
Plötsligt lade han märke till mina tånaglar, och gav ifrån sig ett tjut:
- Vad har hänt med dina fötter?!

Jag skrattade högt åt hans oroliga ansiktsuttryck.
- Hahaha, ett totalt misslyckat försök på pedikyr..
Han höjde på ögonbrynen.
- Fråga inte ens, svarade jag honom.


Vi gick bort till soffan. Eftersom att klockan hunnit bli ganska mycket bestämde vi oss för att sätta på en film. Medans introt började rulla kurade jag och Harry ihop oss i soffan. Harry satt bakåtlutad med en stor kudde bakom huvudet, och jag låg med huvudet vilandes mot hans bröstkorg.
Filmen – Dear John - var en av mina favoriter.
Det var en sådan film som jag visste att jag skulle kunna kolla på hundratals gånger, men ändå gråta varje gång.
Denna gång var ju såklart inget undantag.

Jag snörvlade djupt och högt in i Harrys halsgrop.
- Så ja gumman, det är okej.
Harrys tröstande ord fick mig att le.
- Jag vet om att det bara är en film och allt sånt, men jag kan inte hjälpa det. Hon är så elak när hon lämnar honom sådär, hon kan ju inte bara skriva ett brev till honom!! Sa jag upprört.
Harry skrattade bara åt mig.
- Jag är allvarlig, jag tror aldrig att jag kommer kunna förlåta Amanda Seyfried för det där!
- Men hur ska du då kunna kolla på Mamma Mia? Kom igen nu Soph, tänk ett steg längre!
Nu var det min tur att skratta.

Vi satt där i vad som kändes som evigheter och bara pratade.
Jag sneglade på klockan, som vid det här laget visade på halv ett.
- Herregud Harry du ska ju upp jätte tidigt imorgon!
- Shit! Jag glömde helt tiden!
Vi reste oss ur soffan och stannade vid dörren.
Harry lyfte upp min haka så att jag kollade upp på honom. Hans ögon mötte mina och han kysste mig mjukt och länge.
- Du kan ju alltid sova här om du vill? sa jag när han avslutade kyssen.
- Är du säker?
- Ja, det är ju sent, lika bra att du stannar här hos mig.
Han skrattade lågt:
- Okej, men har du en tandborste jag kan låna?
- Javisst, det finns inne på badrummet.
Han försvann iväg och jag gick själv och gjorde mig i ordning för sängen.
Plötsligt kommer Harry utvandrande från badrummet i bara boxershorts. Jag kunde inte hjälpa att mina ögon drogs till hans vältränade mage. Han såg att jag kollade och skrattade:
- Hoppas att du inte har något emot att jag sover i bara boxer?
- Nejdå! svarade jag, nästan lite för snabbt.
Vi kröp ner under täcket båda två. Harry lade en arm runt min midja, och våra ben ihop trasslade. Våra ansikten var bara några centimeter från varandras.
- God natt Soph, sa Harry och gav mig en puss i pannan.
- God natt Harry, svarade jag och slöt ögonen.

När jag vaknade nästa morgon var jag lika förvirrad alltid. Var var jag? Just det, i mitt hotellrum i London. Jag kom på vad som hänt igår och vände mig om i sängen, och väntade mig att få se en sovande Harry på den andra kudden. Men sängen var tom. Jag satte tvärt upp och upptäckte då en lapp på sängbordet.

”Soph! Var tvungen att gå upp tidigt för repetitionerna, men jag ville inte väcka dig – du är så vacker när du sover. Xx”

Hur lyckades han få mig att rodna även när han inte ens var i rummet?
Jösses, jag har fallit för den här pojken – tänkte jag, och gick för att göra mig i ordning för dagen.


______________________________________________________________________________________________

Som utlovat - kapitel 7! Enjoy! :D

Plötsligt hörde jag en till knack på dörren, hårdare den här gången.
- Hey Harry! Vill du hitta på något?
Vi stelnade båda till när vi hörde Brets röst utanför dörren.
- Jag gick till Sophies rum, men hon var inte där – har du sett henne förresten? fortsatte han.
- Ehhhhm, nej jag vet inte var hon är! Ropade jag som svar.
- Hmm okej, men ville du hitta på något eller?
Jag hörde dörren öppnas och vi insåg med fasa att vi hade glömt låsa dörren efter oss.

______________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:
Vi kunde höra Brets steg komma genom den stora sviten. Innan jag hann reagera flög Sophie upp och sprang iväg bort mot badrummet. På vägen snappade hon upp sitt linne som låg bredvid oss på sängen. Hon vände sig i dörren och satte tyst ett finger mot sina läppar. Jag nickade som svar, jag skulle inte säga något. Hon försvann in till badrummet och låste dörren efter sig.
Några sekunder senare kom Bret in i rummet. Jag låg fortfarande kvar på sängen.
- Stupade du direkt när du kom hem igen eller?
Jag mumlade något till svar.
Bret kom fram och satte sig bredvid mig. Vi pratade lite om dagen, eller ja – Bret pratade, och jag kom mest med korta svar. Bret verkade märka att jag var lite disträ, för helt plötsligt sa han:
- Harry har det hänt något? Du har betett dig konstigt hela dagen.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. Ja, jag är ju tillsammans med Sophie, din bästa kompis, fast vi håller det hemligt för dig. Det var antagligen inte ett jättebra svar, så jag bestämde mig för att spela oförstående och ryckte bara på axlarna.
Då fick Bret plötsligt syn på något bakom mig. Han höjde på ögonbrynen.
- Harry..? du är såå busted! Sa han och började asgarva.
Jag, som inte fattade vad det roliga var, vände mig om och mitt hjärta stannade nästan när jag såg vad det var som Bret hade fått syn på..
Slängd över sänglampan hängde Sophies behå…

Sophies perspektiv:
Jag stod med örat klistrat mot badrumsdörren och lyssnade på vad som hände där ute i rummet. Plötsligt hörde jag Brets höga skratt:
- Har du haft en tjej här inne Styles? Hon glömde nog något, hahaha!
Jag stelnade till där jag stod inne på badrummet.. herregud, behån!! Jag hade inte tänkt på den när jag flydde in till badrummet, utan bara tagit på mig mitt linne i farten.
- Eh.. Alltså, ja.. men..
Harry visste uppenbarligen inte vad han skulle svara på Brets fråga.
Åh, hur kunde jag vara så dum? Stackars Harry, som var försatt i denna situationen.
Jag stod tyst kvar på mitt gömställe och hoppades innerligt att Bret inte skulle få för sig att gå in på badrummet.

Efter kanske tio minuter lyckades Harry övertyga Bret om att de borde gå till hans rum istället. Först när jag hörde dörren stängas efter dem vågade jag låsa upp badrumsdörren och gå ut. Jag var antagligen tvungen att skynda mig tillbaka till mitt rum – eftersom att jag var ganska så säker på att Bret och Harry skulle gå dit.
 Jag letade snabbt upp min behå – som låg slängd över sänglampan.
.. Klassiskt, tänkte jag och suckade.

Jag tog på mig den, och gick sedan ut ur Harrys rum.
Efter att ha sett till att rumsdörren låst sig efter mig gick jag bort mot hissarna. Jag såg att jag fick många konstiga blickar från folk som jag mötte, och konstaterade att det antagligen var för att jag bara hade på mig pyjamasshorts och ett linne.

Jag ångrade nästan att jag inte hade tagit på mig en av Harrys alla hoodies..

När jag kom tillbaka in i mitt rum igen slängde jag mig på soffan och tänkte över vad som faktiskt precis hade hänt. Jag och Harry hade, jaa.. vi hade gått betydligt längre än vi gjort innan, och sen hade Bret kommit.. Jag gömde händerna i huvudet, det där var alldeles för nära ögat!

Brets perspektiv:
Jag tog en bit av min frukost macka och tittade upp på Harry som satt mitt emot mig vid ett litet bord i hotellresturangen.

- Kom igen! Vem är det? tjatade jag.
Ända sedan igår kväll när jag hade hittat behån på Harrys rum hade jag försökt ta reda på vem den tillhörde. Men Harry sa inte ett ord. Han bara vred på sig i stolen och såg besvärad ut.

- Är det någon av de andra sökande? ÄR DET CHER??! fortsatte jag. Jag visste att Cher och Harry hade lärt känna varandra lite efter vår första audition, men inte om det var mer än så.

- NEJ! utropade Harry förskräckt, vi är bara vänner! Plus att Cher har ju för sjutton en pojkvän!

- Varför vill du inte berätta? jag lovar att inte döma dig – även om det är hon den där lättfotade tjejen som alltid hänger efter dig, vad heter hon nu??
Ända sedan Bootcamp hade börjat hade någon jobbig, blod brud hängt efter Harry som något jävla plåster. Jag visste inte hur han stod ut om jag skulle vara ärlig.

- Josie, suckade Harry.

- ÄR DET HON?!!

- NEEJ!
Precis då kom Sophie och satte sig vid vårt bord. Harry såg lättad ut, som om detta betydde att utfrågningen skulle sluta. Så lätt skulle herr Styles inte komma undan, tänkte jag ondskefullt. Jag lutade mig fram mot Sophie.
- Har du hört det senaste? Vår gode vän Harry här hade det mysigt med en tjej på sitt rum igår!

Sophies perspektiv:
Jag stelnade till lite, och mötte Harrys blick. Hans gröna ögon borrade sig in i mina, och jag rodnade lätt. Han skakade långsamt på huvudet – som för att försäkra mig om att han inte berättat något. Jag bröt ögonkontakten för att Bret inte skulle bli misstänksam.
- Jaså?
Bret, som missat mitt och Harrys tysta utbyte, fortsatte oberört:
- Och han vägrar berätta vem! Jag lovar Harry, jag kommer att komma på det! Vänta bara!

__________________________________________________________________________________________

Kapitel 6! I´m on a flow, så det kommer antagligen upp ett till ikväll!
Tack för kommentarerna, sitter och ler och blir ännu mer taggad på att skriva!

Jag kramade henne hårt. Länge stod vi där. Jag viskade i hennes öra:
- Okej, vi väntar tills efter Bootcamp?
- Efter Bootcamp, höll hon med.
____________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:
Efter Bootcamp. Efter Bootcamp.
Sophies ord spelades upp i mina öron, om och om igen.
Bootcamp hade satt igång på allvar nu, vi var redan inne på dag 3, och den mesta av vår tid spenderades åt att träna och sjunga. Jag hade knappt hunnit träffa Sophie, i alla fall inte ensam.
Jag blev galen av att stå och prata med henne och Bret, och inte kunna kyssa henne vilket var vad jag ville.
Men vi hade kommit överens om att inte berätta något förrän efter Bootcamp, vilket betydde att vi var tvungna att låtsas som om allt var som vanligt.
Jag fick nöja mig med att ge henne trånande blickar hela dagarna.

Senare samma dag:
Jag föll utmattad ner på min säng. Den långa dagen var äntligen över.
Hela dagen hade vi tvingats dansa, något som jag inte skulle vilja påstå att jag är jättebra på. Jag tänkte igen dagen när jag plötsligt hörde en knack på dörren.
Åh nej, nu kommer de för att säga att vi måste tillbaka och göra en till jävla dans eller en intervju eller något tänkte jag surt när jag gick för att öppna dörren.
Men till min förvåning var det inte någon sur studioproducent som stod utanför dörren.
Utan att knappt ha hunnit reagera kände jag två armar knuffa in mig i rummet igen. Sophie stängde försiktigt dörren efter sig och vände sig sedan om och log mot mig.
Hon hade på sig ett par korta pyjamasshorts och ett löst linne.
Kläder som visade mycket hud..
Jag kunde inte hålla mig längre utan kastade mig törstigt efter henne.
 3 dagar utan att få kyssa henne var som ren tortyr.
Jag tryckte upp henne mot dörren och stötte hårt mina läppar mot hennes. Hon drog händerna genom mitt hår och fördjupade vår kyss som blev mer och mer passionerad. Jag lyfte upp henne och hon slog benen runt min midja. Jag bar henne bort till sängen och tillsammans föll vi ner på den mjuka madrassen. Sophie skrattade lågt och gjorde mig alldeles yr av lycka. Vi rullade runt på sängen så att jag låg överst, med henne fångad under mig. Jag lyfte på huvud och kollade henne djupt i ögonen.
Hon var den vackraste och mest perfekta tjejen jag någonsin sett, där hon låg med ett skratt lekande på läpparna och sina underbara bruna ögon som kollade in i mina. Hennes hår låg utspritt omkring henne på kuddarna. Hon skulle aldrig kunna inse hur vacker hon var just nu. Hon drog ner mig till henne igen och kysste mig djupt. Mina händer började röra sig upp till hennes midja, och in innanför det där linnet..

Hon började knäppa upp min skjorta medans jag drog linnet av linnet. Jag böjde mig ner och kysste henne på halsen. Sophies andning började bli ansträngd och hon jobbade fortfarande på att få upp knapparna i min skjorta. Mina händer vandrade längs hennes rygg tills jag nådde hennes behåspänne. Jag mötte hennes blick:
- Är du säker?
Hon nickade:
- Helt säker.
Jag kysste henne igen, och knäppte med en hand upp behån och kastade iväg den genom rummet. Hennes varma hud var nu direkt mot min och jag böjde ner huvudet för att..
Plötsligt hörde jag en till knack på dörren, hårdare den här gången.
- Hey Harry! Vill du hitta på något?
Vi stelnade båda till när vi hörde Brets röst utanför dörren.
- Jag gick till Sophies rum, men hon var inte där – har du sett henne förresten? fortsatte han.
- Ehhhhm, nej jag vet inte var hon är! Ropade jag som svar.
- Hmm okej, men ville du hitta på något eller?
Jag hörde dörren öppnas och vi insåg med fasa att vi hade glömt låsa dörren efter oss.

_______________________________________________________________________________________

Åh! Tack för alla kommentarer! De värmer! (Sjukt ironisk!!)
Inte en enda kommentar? Gör inte det här för kommentarer, men det skulle vara kul att veta om jag ens har några läsare? Några läsare finns här ju ändå!
Tre kommentarer -kom igen, jag sätter ribban lågt här- och ni får kapitel sex ikväll!

"Hon berättade om sin familj och sina vänner. Jag tvingade mig själv att inte le allt för stort när hon berättade att hon inte hade någon pojkvän, även om jag jublade inombords.
Nästan 3 timmar senare rullade tåget in på Kings Cross station. Sophie ruskade om Bret och vi tog våra väskor och klav av tåget. Eftersom att vi hade konstaterat att vi skulle bo på samma hotell så gick vi tillsammans för att leta upp en taxi."
_______________________________________________________________________________

Sophies perspektiv:
Jag klev ur duschen och sträckte mig efter handduken. Vi hade redan varit här i London i tre dagar. Jag, Bret och Harry hade gått runt i staden och shoppat, ätit glass och bara tagit det lugnt. Jag kunde märka på de båda pojkarna att de var nervösa inför Bootcamp, även om jag är ganska säker på att de försökte dölja det för mig.

Idag hade vi bestämt oss för att åka London Eye. Jag gick fram till min resväska och drog upp ett par vita jeansshorts. Till det tog jag på mig ett blommigt linne, och avslutade det hela med att sätta på mina Raybans – eftersom att det var så soligt ute.
Jag gick för att knacka på Brets dörr och se om han var klar. Han öppnade dörren, fortfarande invirad i sitt stora täcke. Han såg inte alls frisk ut.
- Bret, hur är det?! Utbrast jag.
- Okej, bara lite feber tror jag.
Jag gick fram för att känna på hans panna. ”Lite feber” var det minsta man kunde kalla det, han var stekhet! Jag sköt in honom i rummet igen.
- Bret du måste vila! Vi stannar hemma idag!
- Men du och Harry kan fortfarande åka, jag vet hur mycket du såg fram emot London Eye Soph, du kan helt enkelt inte missa det bara för att jag stannar hemma!

Efter övertalning gick jag med på att åka, även om jag inte ville lämna Bret ensam när han var så sjuk. Jag lämnade hans rum, och tog hissen ner till lobbyn. Där stod Harry redan och väntade. Han var klädd i ett par upprullade chinos och en vit t-shirt. Jag log när jag såg att även han hade sina Raybans på sig. Jag kunde inte låta bli att tänka hur snygg han var.
- Bret stannar hemma idag, han har jättehög feber, förklarade jag, är det okej om det bara blir du och jag?

Harrys perspektiv:
Okej? Skämtade hon med mig. Självklart var det okej för mig.
Vi började gå mot London Eye medans vi pratade om dagarna vi haft här i London.

Jag sneglade på henne medans vi gick. Hon var så vacker, med solen som lyste i hennes utsläppta hår.
Hur skulle jag kunna berätta för henne att jag gillade henne som mer än en vän?

När vi kom fram till London Eye betalade jag för oss båda och vi gick in i en vagn.

Jag och Sofie fick en vagn för oss själva. När hjulet började snurra fick Sofie ett oroligt uttryck i ansiktet.
- Vad är det?
- Haha, nej inget, egentligen.. det är bara det att jag är ganska höjdrädd, skrattade hon nervöst.

Ganska höjdrädd visade sig snart vara en klar underdrift. När vi nästan var ända uppe på toppen så såg jag att Sofie skakade och höll sig krampaktigt i stången. Utan att egentligen tänka gick jag fram till och lade en arm om henne.
Först verkade hon förvånad, men log sen tacksamt mot mig.
Hon lutade huvudet mot min axel och vi kollade ut över London.


Sophies perspektiv:
Det kändes tryggt att stå lutad mot Harrys axel. Men samtidigt var jag förvirrad, gillade han mig som mer än en vän? Eller var det bara mina känslor för honom som var så genomskinliga?
Harry viskade i mitt öra:
- Hey, du skakar inte längre.
- Jag känner mig väl trygg när jag står såhär med dig, svarade jag ärligt.
Åh nej, det där var ju definitivt genomskinligt, tänkte jag ironiskt. Jag borde kanske inte ha sagt så. Jag kollade upp mot Harrys ansikte för att se hans reaktion. Till min förvåning tittade han redan på mig. Han hade ett stort leende på läpparna, det underbara leendet som bara Harry kunde le. Vi stod där och bara tittade på varandra i några sekunder innan Harry lutade sig ner mot mig, med blicken fäst på mina läppar.

Vi möttes i en perfekt kyss. Efter några sekunder blev kyssen djupare, och han tryckte upp mig mot räcket. Jag lade armarna om hans hals och särade på läpparna. Hans tunga mötte min och jag kunde känna hur det pirrade i hela mig.
I flera minuter fanns inget annat än Harrys läppar mot mina. Inte förrän vi kunde känna vagnen stanna drog sig Harry tillbaka. Han kollade mig rakt i ögonen med ett stort leende på läpparna.

Harrys perspektiv:
Hon var så vacker där hon stod – fortfarande med sina armar kring min hals och ett blygt leende. Utan ett ord gick vi ur vagnen och började gå längs med gågatan.
Solen sken fortfarande lika mycket och passade väl ihop med mitt humör just nu.

Så jävla lycklig! Livet kunde inte bli bättre just nu.
Jag tog Sophies hand, och hon mötte blygt mig blick.
- Harry?
- Ja?
- Hur länge har du.. jag menar.. hur länge har du känt, ja, såhär? Frågade hon och rodnade lite.
- Ända sen jag såg dig för första gången på X-Factor auditionen. Jag trodde du var tillsammans med Bret, och ja, jag antar att jag blev avundsjuk, erkände jag och tryckte hennes hand.

Resten av dagen gick vi runt i London och kollade i butiker, båda med ett stort leende på våra läppar.
 

När vi närmade oss hotellet senare under eftermiddagen stannade Sophie plötsligt. Hon tittade upp på mig.
- Harry, vi kan inte berätta det här för Bret. Inte än i alla fall, inte såhär precis innan Bootcamp.
- Varför då? Han kommer ju att få reda på det så småningom, svarade jag förvånat.
- Du förstår inte, varje gång detta händer blir Bret, ja lite överbeskyddande kan man väl säga. Jag vill bara inte att något ska distrahera honom just nu, inte dig heller för den delen.
Jag kramade henne hårt. Länge stod vi där. Jag viskade i hennes öra:
- Okej, vi väntar tills efter Bootcamp?
- Efter Bootcamp, höll hon med.

En vecka senare

Brets perspektiv:

Jag kollade ut genom fönstret på tåget. Utanför svepte det Engelska landskapet förbi.
Jag satt i en kupé tillsammans med Sophie, eller ja.. Jag satt och Sophie låg raklång utsträckt på sätet med huvudet i mitt knä. Hon hade somnat nästan direkt när vi klivit på tåget den morgonen, och sov fortfarande.
Jag skulle aldrig gått med på att följa med på denna resan om inte Sophie hade hotat med att åka ensam. Bara tanken av att hon skulle gå runt själv på Londons gator gjorde mig illa till mods, så vad hade jag för val?
Kalla mig överbeskyddande, men sån är jag.

Jag kunde känna tåget sakta in och rulla sakta in på en liten perrong. Vi befann oss i en liten by, ganska pittoresk. ”Holmes Chapel, Cheshire” kunde jag läsa på en stor skylt.

Under skylten stod en kille jag kände igen.
Harry Styles.
Han hade på sig en stor Jack Wills tröja och ett par hängiga jeans. Bredvid honom stod en stor resväska. Tåget stannade helt och Harry klev på. Några minuter senare kunde jag se honom i rutan i dörren in till vår kupé, jag vinkade till honom.

Harrys perspektiv:
Jag lunkade fram i korridoren i tåget och letade efter en ledig plats. De flesta verkade vara upptagna dock, även om det fortfarande var tidigt på morgonen verkade det vara många som skulle in till London. Jag fortsatte framåt och kollade in i kupéerna efterhand.
Jag blev förvånad när jag såg Bret vinka till mig genom en av dörrarna.
- Hallå!
- Hej där Styles! Du ser pigg och glad ut, hälsade Bret.
Han hade rätt, jag var inte den mest morgonpigga människan jag kände – och just idag hade det varit extra svårt att slita mig från min säng.
Jag svarade dock inte Bret, mina ögon hade fastnat på Sophie – som låg och sov med huvudet i Brets knä. Bret följde min blick och himlade med ögonen.
- Hon har en tendens att somna.. ja, hela tiden egentligen!
Jag skrattade högt och slog mig ner mittemot Bret.

De närmsta timmarna satt jag och Bret och pratade. Sophie sov fortfarande.
Herregud, hur kan man sova så länge? tänkte jag.
Medans hon sov strök Bret hennes hår, om och om igen. Till min irritation insåg jag att jag var lite avundsjuk på honom. Jag ville också ha Sophie sovande i min famn, och stryka hennes hår sådär. Jag tvingade mig att skaka av min irritation. Bret och Sophie var bara vänner intalade jag mig gång på gång. Bara vänner..

Jag och Bret upptäckte att vi hade mycket gemensamt, och under resan hann vi bli goda vänner. Han berättade att Sophie övertalat honom till en tidig shoppinghelg innan Bootcamp, och undrade varför jag åkt så tidigt.
Sanningen var att jag inte kunde spendera en dag till hemma i Holmes Chapel, nervöst väntade på att Bootcamp skulle börja. Hemma kunde jag ju inte berätta för någon att jag hade gått vidare, vilket gjorde det lite svårt för mig att umgås mina vänner, eftersom att Bootcamp var allt jag tänkte på. Det var skönt att äntligen ha någon att prata om det med, konstaterade jag.

Plötsligt började Sophie att röra på sig i Brets famn. Hon slog upp ögonen och kollade sig förvirrat omkring.
- Var är jag?
- Haha, Sophie du är på tåget till London, svarade Bret.
- Just det ja. Hon tittade sig omkring i kupén och jag kunde se hennes ögon spärras upp i förvåning när hon såg mig. Jag log.
- Hej Sophie.
- Harry! Hur länge har du varit här?
Jag kollade på klockan i min mobil.
- Två timmar, mer eller mindre, konstaterade jag.
- OCH DU VÄCKTE INTE MIG? tjöt hon och slog Bret löst på armen
- Aj! Sa han, fast än att det knappast kunde gjort så ont – Sophie såg inte ut att vara den starka typen. Särskilt inte just nu, när hon hade på sig en hoodie som var alldeles för stor (jag gissade på att det var Brets). Hennes svarta hår hängde fram över ena axeln i en lång fläta, men runt hennes ansikte hade testar slitit sig fria. Gud, hon var lika vacker som jag mindes henne.
Jag insåg att jag stirrade på henne (igen) och tittade generat bort. Varken Bret eller Sophie verkade dock ha märkt något – de var upptagna med att låtsasgräla.
Jag lutade mig tillbaka i stolen och slappnade av.

En timme senare vaknade jag upp igen. Jag såg att Bret sov, men Sophie var vaken och satt och knappade på sin mobil. Jag sträckte på mig. När Sophie såg att jag var vaken log hon.
- God morgon sömntuta!
- Haha, god morgon!
Hon lade undan sin mobil och tittade på mig.
- Berätta om dig själv Harry!
- Haha, det finns inte så mycket att berätta, svarade jag. Vad skulle jag säga?
- Berätta ändå!
De närmsta timmarna satt vi och pratade lågt, för att inte väcka Bret. Sophie och jag pratade om allt – jag var förvånad över att det var så lätt att prata med henne.

Hon berättade om sin familj och sina vänner. Jag tvingade mig själv att inte le allt för stort när hon berättade att hon inte hade någon pojkvän, även om jag jublade inombords.
Nästan 3 timmar senare rullade tåget in på Kings Cross station. Sophie ruskade om Bret och vi tog våra väskor och klav av tåget. Eftersom att vi hade konstaterat att vi skulle bo på samma hotell så gick vi tillsammans för att leta upp en taxi.

Sophies perspektiv:

Jag stod i anhörigrummet och kollade på en TV skärm vad som hände ute på scenen. Brevid mig stod Dermot O´Leary med en kameraman. Kameran verkade inte rulla, så jag vågade mig fram några steg närmre TV:n. Det här med uppmärksamhet hade jag aldrig riktigt tyckt om.

När Bret kom ut på scenen började publiken jubla. Högt.
Herregud han har ju inte ens sagt sitt namn än, tänkte jag och suckade. Jag sa ju att hans utseende skulle komma till god användning.
På skärmen följde jag med spänning hur Bret charmade både publiken och juryn. Jag himlade med ögonen.
Snart började Brets röst sprida sig i rummet. Jag slöt ögonen och njöt.
Jag älskade Brets röst, den gav mig alltid rysningar i ryggraden. Hans lena, djupa stämma levererade orden till Howie Day´s låt Collide, en av mina favoriter.
Alldeles för snabbt tog låten slut, och jag återvände till verkligheten. Publiken stod upp och jublade, såg jag när jag öppnade ögonen igen.

 Sedan blev allt så spännande, jag märkte inte ens att Dermot och hans kameraman hade slutat prata och nu filmade mig – jag var helt inne i vad som hände på skärmen.

Alla tre domarna lovordade Bret, och jag började hysteriskt att hoppa upp och ner.
Fast än att jag alltid vetat att Bret var en helt fantastisk sångare så kändes det overkligt när han fick tre ja. Jag skrek rakt ut och höjde armarna i luften.

 På skärmen kunde jag se Bret lämna scenen, och mycket riktigt – några sekunder senare stod han i dörröppningen med ett stort leende i hela ansiktet. Jag sprang fram till honom och kastade mig i hans famn.
– Du gjorde det! Du är vidare, viskade jag i hans öra.
Han lyfte upp mig och snurrade mig några varv i luften. När han släppte ner mig på golvet igen skrattade vi båda två.
Dermot kom fram till oss. Jag stelnade till när jag insåg att jag antagligen blivit filmad. Jag hade ju för sjutton stått framför TV:n och hoppat upp och ner!

- Grattis! Sa han och vände sig sedan till kameran.
Jag skulle dragit mig undan och låtit Bret sköta sin intervju själv, men han höll mig i ett fast tag med en arm slängd runt mina axlar. Jag var bokstavligt talat fast där. Great..

Brets perspektiv:
Jag var fortfarande i sjunde himlen.
Jag hade stått på scen inför tusentals personer – OCH en jury – OCH jag hade gått vidare i X-Factor! Som om det sedan inte kunde bli bättre så hade Dermot O´Leary sedan kommit rakt fram till mig för en intervju. Om jag inte hade stöttat mig på Sophie hade mina ben säkert vikt sig under mig.
Sophie.. vart hade hon tagit vägen förresten?

Jag hittade henne framför TV:n. På skärmen såg jag killen jag träffat tidigare, Harry. Han sjöng Isn´t She Lovely av Stevie Wonder.
– Wow han är riktigt bra! Sa jag till Sophie.
– You think? Sa hon sarkastiskt. Jag såg att hon hade ett stort leende på läpparna.
Vi såg på hur Harry framförde sin låt – och fick minst lika mycket applåder som jag fått.
Vi buade högt när Louis bestämde sig för att säga nej, men jublade högt när Harry ändå gick vidare.
När Harry dök upp i dörröppningen gick jag fram för att gratulera honom. Sophie följde efter mig.
– Grattis Harry!
Han log stort, och då menar jag stoort.
– Tack! Grattis själv förresten!
Jag kunde se att han sneglade på Sophie, som stod vid min sida.
– Harry, detta är Sophie min bästa vän. Soph, detta är Harry, presenterade jag dom.
– Hej, sa Sophie och log stort.

Harrys perspektiv:
Jag smälte inombords. Det där leendet fick mina ben att darra.
– Grattis! Du var jättebra! Sa hon blygt.
Det kändes som om jag tappat talförmågan helt.
Säg något Styles, sa jag till mig själv.
– Tack.
Fin replik, bra där.
Precis då kunde jag se min familj komma springande. Jag gav Bret och Sophie en ursäktande blick och sade hejdå innan jag gick bort till min hysteriskt skrikande mamma. 

Sophies perspektiv:
Två veckor hade gått sen Brets audition. Vi var hemma igen, och allt borde vara som vanligt. Men det var det såklart inte..
Bret var redan nervös inför Bootcamp, som skulle börja om lite drygt två veckor - men redan om en vecka skulle vi två åka in till London – jag hade övertalat honom att spendera en helg där innan Bootcamp började eftersom att jag ville shoppa!
Han hade suckat, men gått med på mitt förslag. Jag tror att den största anledningen till att han följde med var att jag hotat att åka ensam annars – jag visste att han aldrig skulle låta mig åka ensam till London.
Jag skrattade lågt, min plan hade funkat!
Jag gick fram till min stora väska som låg i hörnet – jag hade redan börjat packa – och slängde ner en blommig klänning. Åh jag längtade redan tills nästa vecka!

Sophies perspektiv:
- Soph, det här händer verkligen, sa Bret och tryckte min hand krampaktigt.
- Du klarar det här! det är din dröm, skrattade jag.
Jag kollade på honom. Han hade ett oroligt uttryck i ansiktet. Det bruna håret var lika perfekt ofixat som vanligt och de stora mörka ögonen tittade rakt i mina.
Trots att Bret och jag varit bästa vänner i nästan sex år var minen jag kunde tyda i hans ögon en min som jag aldrig stött på innan – en blandning av misstro, nervositet och rädsla.
Jag gav honom en hård kram.
- Bret du kommer att glänsa!
Hand i hand tog vi de sista stegen in i väntrummet. Omkring oss såg vi hundratals andra X-Factor sökande som slagit sig ner i små grupper runt om i rummet. Medans Bret gick för att fylla i ansökningsformuläret letade jag upp två lediga stolar åt oss. Själv var jag bara där för moraliskt stöd. Bret skulle aldrig erkänna det för någon annan än mig, men aldrig i livet att han skulle våga göra det här ensam, faktum var att han antagligen skulle vända i dörren.
Jag tittade på Bret där han stod i kön. De slitna jeansen hängde precis lagom mycket och till det bar han en skinnjacka med en vit t-shirt under. Han lyckades såklart precis som vanligt se perfekt stylad ut – men jag visste att han bara hade tagit det som låg överst i garderoben.
Det var precis den lätta inställningen som alltid fick tjejerna att dras till honom. Många gånger hade vänner till oss misstagit sig och trott att jag och Bret var ett par, men då skrattade vi bara – själva tanken var absurd. Ända sen vi var 11 år hade vi varit oskiljaktiga, men vi hade aldrig varit tillsammans. Nu var vi 17 och fortfarande lika nära.
De flesta av mina tjejkompisar tyckte det var konstigt att min bästa vän var en kille, men jag visste att de flesta av de även var avundsjuka för att jag och Bret var så nära – tjejtjusaren som han är.
Precis då vände sig Bret om mot mitt håll, och när han såg att jag tittade på honom gav han mig ett bländande leende.
Jag suckade, ja han skulle definitivt krossa hjärtan.

Brets perspektiv:
Jag vred på mig i den obekväma stolen. Jag var stel efter timmar och timmar av väntande. Jag sträckte på ena armen – den andra vilade runt Sophie som sov med huvudet på min axel.
Det långa svarta håret hängde ner framför hennes ansikte. Jag strök försiktigt undan håret och tittade på henne. Sophie var min allra bästa vän och den enda som jag skulle vilja ha här med mig just nu.
Jag tittade upp. Längre bort i rummet satt en kille med brunt, lockigt hår och kollade på mig och Sophie. När han såg att jag kollade på honom vände han snabbt bort huvudet. Jag var fullt medveten om att det var Sophie han kollat på, hon var så vacker när hon sov.
Jag kikade ner på henne igen. Trots att hon sov var munnen formad i ett leende och en skrattgrop lekte på kinden.
Hon såg så rofull ut, tänkte jag…. Och så otroligt vacker. Shit, totalt opassande tanke om min bästa vän.
Jag slet blicken från Sophie och fortsatte att kolla mig omkring i rummet.


Några minuter senare kände jag hur Sophie började röra på sig i min famn. Hon tittade upp på mig med sömndruckna ögon.
- Var är vi?
Jag skrattade bara åt henne, Sophie var alltid lika förvirrad när hon precis vaknat.
Plötsligt hörde jag mitt namn ropas upp i högtalarna. Skrattet tystnade och ersattes istället med lätt illamående. Det var min tur.

Jag stod bredvid scenen i en liten grupp med människor.
Det hade gått kanske en halvtimme sen mitt namn ropats upp och sen dess hade jag redan hunnit uppträda en gång för producenterna. Det var de som bestämde om man skulle få uppträda för den ”riktiga juryn”. De hade skickat mig vidare – vilket då alltså betydde att jag var antingen jättebra, bisarrt dålig eller helt enkelt bra TV.
Gud jag hoppades på det första.

Jag tittade mig omkring i den lilla gruppen jag hamnat i. Där fanns två tjejer, en som jag inte kom ihåg namnet på och en som jag tror hade presenterat sig som Cher. Utöver det var vi tre killar – jag, en kille som desperat försökte lära sig texten till sin låt i sista minuten och så killen med lockigt hår som jag sett innan i vänterummet. Han såg nervös ut och stod lite utanför gruppen.

Harrys perspektiv:
Shit Shit Shit!
Jag skulle uppträda inför Simon Cowell. Fjärilarna fladdrade vilt i min mage och jag kände att jag bara ville sätta mig ner i någon mörk hörna.
Istället stod jag här med fyra andra sökande som jag aldrig hade sett innan – men de såg lika nervösa ut som jag kände mig. Fast jo, en av killarna kände jag igen – det var han som hade suttit och hållt om den sovande tjejen.

Sanningen var att hon hade varit så vacker när hon sov att jag inte hade kunnat slita blicken från henne, och så hade killen – antagligen hennes pojkvän – totalt ertappat mig med att stirra.
..Pinsamt Styles..

 En scenarbetare kom fram till oss och förklarade för oss i vilken ordning vi skulle uppträda. Först ut var en smal kille med rött hår som stack åt alla håll, hans röst var pipig – och han hann knappt sjunga i 20 sekunder innan Simon Cowell stoppade musiken.
Wow, han var tuff..

Till slut var det bara jag och killen från väntrummet kvar. En pinsam tystnad spreds i rummet. Vi sneglade på varandra då och då. Till slut kände jag mig tvungen att bryta tystnaden:
- Jag heter Harry, Harry Styles.
- Bret Ellings, svarade han.
Vi pratade på medans tjejen som hette Cher sjöng för domarna.
Till min förvåning verkade han inte vara det minsta sur på mig, men jag försökte ändå att låta bli att ta upp ”henne”. Tillslut kunde jag dock inte hålla mig.
- Är du här själv eller?
– Nej, min bästa vän - Sophie- är här med mig. Hon vet om att jag antagligen skulle vända i dörren om inte hon skulle vara här och putta in mig, skrattade han.
Jag försökte att inte verka för intresserad, samtidigt som jag ville veta mer. Men som vanligt var turen inte på min sida – för precis då kom Cher av scenen igen, jublande eftersom att hon gått vidare. Bret var härnäst, så jag svalde helt enkelt frågan som jag hade tänkt ställa
- Lycka till! Sa jag istället när han gick iväg.
Han vände sig om och log snabbt.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så, detta var kapitel 1. Vad tycker ni? Lämna gärna feedback!