I Love To See You Smile - Kapitel 11
Var inte det Harrys hår? Och hade inte Sophie haft exakt en sådan vit tröja på sig idag? Jag konstaterade att det var Harry och Soph, och tryckte ner handtaget och öppnade dörren.
Vad jag såg inne i kupén fick mig att stelna till, fortfarande med handen på dörrhandtaget. Sophie och Harry satt tätt ihop slingrade med läpparna mot varandras.
Min hjärna kopplade inte vad den såg - min Sophie och Harry?
- Vad fan?!
Båda två hoppade till, och Sophies ansikte fick en chockad min.
- Bret!
____________________________________________________________________________
Harrys Perspektiv:
-HARRY!
-Bret, det här är inte vad det.. Jag slutade prata när jag såg uttrycket I hans ansikte. Han var arg, riktigt arg. Uh oh.. Detta såg inte lovande ut.
- Du.. började han.. vem fan tror du att du är?!
- Bret, Jag kan förklara.. försökte Sophie, men han ville inte lyssna.
- Min BÄSTA vän! Skrek han, Jag kan inte fatta att du gjorde så här Harry!
- VA! Skrek Louis. DU OCH SOPHIE?? HERREGUD!
Vi vände oss om alla tre och såg att resten av våra vänner stod i dörröppningen med minst lika chockade miner som jag och Sophie måste ha haft när Bret kom in.
Jag ignorerade Louis och försökte igen:
- Om du bara låter oss förklara ..
-Styles, jag varnar dig - hon är förbjudet område!
Jag började också bli arg nu. Förbjudet område? Han kunde inte bestämma over om jag och Sophie var tillsammans eller inte.
- Det är mellan mig och Soph, Bret!
- Jag tänker inte låta dig utnyttja min bästa vän. Och hur fan vågar du saga att det är mellan er två?! Som om det inte är min bästa vän du pratar om! Jag vet hur du är Harry – du kommer att såra henne!
- Bret, du vet att det där inte är sant!
- JAG STÅR PRECIS HÄR, precis bredvid er! Våga inte prata om mig som om jag inte kan ta hand om mig själv Bret!
Sophies röst fick oss alla att hoppa till. Hon hade stått tyst under hela grälet, men jag kunde se i hennes ögon att hon var förbannad nu.
- Vi har försökt att berätta för dig Bret, men vi ville inte att du skulle reagera.. ja, såhär!
Bret stirrade bara på Sophie som svar.
- Men snälla säg något!
- Så ni menar att detta har pågått länge? Hur länge har ni gått bakom ryggen på mig?
- Bret..
- Nej, snälla – var åtminstone ärliga mot mig!
- Innan Bootcamp, dagen då du var sjuk och vi åkte London Eye.. min uppgivna röst var låg, nästan en viskning.
Bret sade inget utan stod tyst i några sekunder innan han vände sig om och trängde sig ut genom dörren.
Jag mötte Hannahs blick, och hon gav mig en menande min innan hon drog med sig resten av killarna därifrån – hon förstod att varken jag eller Sophie orkade med allas frågor.
Jag vände mig mot Sophie, som såg helt förkrossad ut. Jag gick fram till henne och virade mina långa armar runt hennes kropp.
- Sophie, det kommer bli okej – han måste bara smälta det.
Hon snörvlade till.
- Jag kan inte fatta att vi inte kunde sköta det här smidigare, sa hon och försökte sig på ett leende.
Jag skrattade lågt som svar, halvhjärtligt.
- Ingen vidare bra tajming. Men om vi ska se det från den ljusa sidan så vet ju alla om det nu!
- Louis min! Sophie skrattade lågt.
- Ska vi gå tillbaka till kupén? Frågade hon sedan.
- Säker? Är du okej? Frågade jag henne.
Hon sträckte sig efter min hand och flätade sina fingrar med mina.
- Nu är jag!
Louis Perspektiv:
En spänd stämning låg över hela vagnen.
När Harry och Sophie hade kommit tillbaka så hade alla blivit tysta.
För då var det ju inte alls uppenbart vad vi hade pratat om precis innan de kommit in, suckade jag. Liam och Hannah hade gått iväg för att hitta Bret, så det var bara jag, Niall, Zayn, Harry och Sophie kvar i kupén.
Jag kände mig tvungen att bryta tystnaden:
- Men herregud! Ingen har ju dött, varför hänger alla med huvudena? Om Harry och Sophie är lyckliga så får väl vi visa att vi är glada för deras skull?
Harry tittade upp och log tacksamt mot mig.
Snacket gick långsamt tillbaka till det normala, och efter ett tag bestämde vi oss för att spela kort. Mitt uppe i spelomgången öppnades kupédörren och Hannah, Liam och Bret steg in. Återigen blev alla tysta.
- Uhhm, Sophie och Harry kan jag prata med er? sa Bret med en lätt nervös blick. Förmodligen för att alla stirrar på honom just nu, tänkte ja.
-Ja! Utbrast Sophie och drog snabbt med sig Harry ut ur kupén.
_______________________________________________________________________________
Så, där har ni kapitel 11! Måste säga tack för kommentarerna, blir så sjukt glad över att folk verkar tycka om novellen!!
Vad jag såg inne i kupén fick mig att stelna till, fortfarande med handen på dörrhandtaget. Sophie och Harry satt tätt ihop slingrade med läpparna mot varandras.
Min hjärna kopplade inte vad den såg - min Sophie och Harry?
- Vad fan?!
Båda två hoppade till, och Sophies ansikte fick en chockad min.
- Bret!
____________________________________________________________________________
Harrys Perspektiv:
-HARRY!
-Bret, det här är inte vad det.. Jag slutade prata när jag såg uttrycket I hans ansikte. Han var arg, riktigt arg. Uh oh.. Detta såg inte lovande ut.
- Du.. började han.. vem fan tror du att du är?!
- Bret, Jag kan förklara.. försökte Sophie, men han ville inte lyssna.
- Min BÄSTA vän! Skrek han, Jag kan inte fatta att du gjorde så här Harry!
- VA! Skrek Louis. DU OCH SOPHIE?? HERREGUD!
Vi vände oss om alla tre och såg att resten av våra vänner stod i dörröppningen med minst lika chockade miner som jag och Sophie måste ha haft när Bret kom in.
Jag ignorerade Louis och försökte igen:
- Om du bara låter oss förklara ..
-Styles, jag varnar dig - hon är förbjudet område!
Jag började också bli arg nu. Förbjudet område? Han kunde inte bestämma over om jag och Sophie var tillsammans eller inte.
- Det är mellan mig och Soph, Bret!
- Jag tänker inte låta dig utnyttja min bästa vän. Och hur fan vågar du saga att det är mellan er två?! Som om det inte är min bästa vän du pratar om! Jag vet hur du är Harry – du kommer att såra henne!
- Bret, du vet att det där inte är sant!
- JAG STÅR PRECIS HÄR, precis bredvid er! Våga inte prata om mig som om jag inte kan ta hand om mig själv Bret!
Sophies röst fick oss alla att hoppa till. Hon hade stått tyst under hela grälet, men jag kunde se i hennes ögon att hon var förbannad nu.
- Vi har försökt att berätta för dig Bret, men vi ville inte att du skulle reagera.. ja, såhär!
Bret stirrade bara på Sophie som svar.
- Men snälla säg något!
- Så ni menar att detta har pågått länge? Hur länge har ni gått bakom ryggen på mig?
- Bret..
- Nej, snälla – var åtminstone ärliga mot mig!
- Innan Bootcamp, dagen då du var sjuk och vi åkte London Eye.. min uppgivna röst var låg, nästan en viskning.
Bret sade inget utan stod tyst i några sekunder innan han vände sig om och trängde sig ut genom dörren.
Jag mötte Hannahs blick, och hon gav mig en menande min innan hon drog med sig resten av killarna därifrån – hon förstod att varken jag eller Sophie orkade med allas frågor.
Jag vände mig mot Sophie, som såg helt förkrossad ut. Jag gick fram till henne och virade mina långa armar runt hennes kropp.
- Sophie, det kommer bli okej – han måste bara smälta det.
Hon snörvlade till.
- Jag kan inte fatta att vi inte kunde sköta det här smidigare, sa hon och försökte sig på ett leende.
Jag skrattade lågt som svar, halvhjärtligt.
- Ingen vidare bra tajming. Men om vi ska se det från den ljusa sidan så vet ju alla om det nu!
- Louis min! Sophie skrattade lågt.
- Ska vi gå tillbaka till kupén? Frågade hon sedan.
- Säker? Är du okej? Frågade jag henne.
Hon sträckte sig efter min hand och flätade sina fingrar med mina.
- Nu är jag!
Louis Perspektiv:
En spänd stämning låg över hela vagnen.
När Harry och Sophie hade kommit tillbaka så hade alla blivit tysta.
För då var det ju inte alls uppenbart vad vi hade pratat om precis innan de kommit in, suckade jag. Liam och Hannah hade gått iväg för att hitta Bret, så det var bara jag, Niall, Zayn, Harry och Sophie kvar i kupén.
Jag kände mig tvungen att bryta tystnaden:
- Men herregud! Ingen har ju dött, varför hänger alla med huvudena? Om Harry och Sophie är lyckliga så får väl vi visa att vi är glada för deras skull?
Harry tittade upp och log tacksamt mot mig.
Snacket gick långsamt tillbaka till det normala, och efter ett tag bestämde vi oss för att spela kort. Mitt uppe i spelomgången öppnades kupédörren och Hannah, Liam och Bret steg in. Återigen blev alla tysta.
- Uhhm, Sophie och Harry kan jag prata med er? sa Bret med en lätt nervös blick. Förmodligen för att alla stirrar på honom just nu, tänkte ja.
-Ja! Utbrast Sophie och drog snabbt med sig Harry ut ur kupén.
_______________________________________________________________________________
Så, där har ni kapitel 11! Måste säga tack för kommentarerna, blir så sjukt glad över att folk verkar tycka om novellen!!
Kommentarer
Postat av: Sofia
ASGRYYM!
Trackback
