OneDirection FanFiction

- Är du okej babe?

Jag visste att han syftade på den obekväma tystnaden tidigare. Som svar lutade jag upp mitt huvud och gav honom en mjuk kyss.

- Självklart!

Och hur skulle jag inte kunna vara det? Här satt jag i armarna på min underbara pojkvännen medans fem av mina bästa vänner diskuterade vad vi skulle hitta på idag.

Jag slöt ögonen och sparade detta minnet, det var såhär jag alltid ville må.
Den här stunden var helt enkelt perfekt..

__________________________________________________________________________

1 månad senare:

Utmattad slängde jag mig på sängen. Mitt liv hade absolut tagit en vändning de senaste månaderna. Den största förändringen – och den enda som jag egentligen skulle kalla dålig – var att Bret för några dagar sen flyttat till London. Jag kunde inte direkt vara ledsen för det, jag var otroligt glad för hans skull – men att inte längre ha min bästa vän några minuter bort kändes.. fel, helt enkelt.

Jag hade aldrig förr insett hur mycket tid jag faktiskt spenderade med honom – eller borde jag säga hur lite tid jag spenderade med mina andra vänner? Och dessutom så hade ju Cher också flyttat in i X-Factor huset nu.
..herregud jag måste ta tag i mitt liv…

Jag reste mig upp och gick bort till min stora spegel. Mina fortfarande bruna ben täcktes knappt av de slitna pyjamasshortsen jag bar under Harrys t-shirt. Undrar om han visste att han hade glömt den här?

Sommaren var över för denna gången, och hösten var på väg.
Men denna hösten skulle jag inte kunna se fram emot att sitta på lektionerna och slöa med Bret, eftersom att han tagit terminen ledig för X-Factor.

Dagen efter att Brets audition hade visats på TV hade allting i vår lilla stad förändrats. Folk hade börjat stirra så fort han lämnat huset. Men den stora bomben hade inte slått ner förrän avsnittet med Bootcamp sänts – och folk insåg att Bret faktiskt skulle vara med i de livesända finalerna.

Människor som aldrig tidigare pratat med oss hade nu börjat agera som om de var våra bästa vänner. Beteendet hade skrämt Bret, han hade antagligen inte insett hur stort X-Factor egentligen var gissade jag, och de sista dagarna hade vi mest spenderat inomhus. Ostörda. Vi ville helt enkelt spendera så mycket tid som möjligt tillsammans innan han flyttade till X-Factor huset och vi inte skulle kunna träffas lika ofta längre.

Men självklart hade inte livet endast blivigt sämre. Om det inte hade varit för hela den här X-Factor karusellen så hade jag aldrig träffat killarna. Och helt allvarligt talat, jag visste inte vad jag skulle ta mig till utan de där pojkarna!

Louis och jag hade utvecklat någon sorts konstig kompis relation. Jag visste inte hur jag på andra sätt skulle förklara hans sätt att skriva konstiga sms till mig på helt opassande tider av dygnet. Den pojken har alltid varit annorlunda, tänkte jag och skakade på huvudet.

Niall och Liam var inte fullt så onormala borde jag kanske tillägga. Vi höll självklart kontakten – bara under mer normala förhållanden.

Zayn och jag hade kommit varandra extremt nära. Han var som den bror jag aldrig fick.

Och sist, men inte minst – pojken jag älskade – Harry Styles..
Vad skulle jag säga förutom att jag skulle sakna honom säkert lika mycket som Bret, trots att jag bara känt honom några månader. Harry och jag hade bara kunnat träffas några gånger under den senaste månaden – men höll kontakten varje dag genom telefonen eller Skype.
- och jag som trott att jag skulle vara den typen i ett långdistansförhållande..

Jag trodde i alla fall att det skulle bli bättre nu när X-Factor drog igång nästa vecka, självklart skulle jag ju inte missa veckofinalerna! Bret hade fixat en permanent plats till mig under hela hösten, även om han skulle åka ut. Vilket han såklart inte skulle. Min pojke skulle vinna det här!

..Eller vänta nu? Vilken av dem?.. Bästa vännen eller pojkvännen?...

Ojdå, jag hade inte insett vilket problem det här skulle bli. Jag får helt enkelt heja på båda, och om båda går till final får jag heja tyst kom jag fram till efter en stunds reflekterande.

Plötsligt hörde jag min mobil surra till. Till min förvåning såg jag att jag hade två olästa sms. Måste ha missat ett, antog jag…



Från: Boo Bear ;*
Hazzza åt inte sina morötter.. that boy is dead for me now! Do I have permission to kill him?! X



Kolla, vad var det jag sa om att den pojken skickade konstiga sms? Jag knappade snabbt in ett svar på Louis sms.



Don´t kill my guy! Och vad är det med dig och morötter, Jag menar herregud Lou- Har du någonsin prövat något annat?? Och, tillbaka till ämnet – go for it! ;p lmao! X

Jag skrattade lite för mig själv när jag insåg att Louis faktiskt skulle göra det medans jag skrollade fram till det andra – och nyaste – meddelandet.  

Från: Bret
Okej, jag vet inte vad som händer här – men Louis springer runt och jagar Harry genom hela huset medans han skriker att du sagt att han får lov att spanka Hazza? Doesn´t make sense!

Jag skrattade högt – jag visste det! Istället för att svara på smset så tryckte jag på knappen för att ringa upp Bret. Han svarade nästan direkt.

- Heeeey Soph!

I bakgrunden kunde jag höra en massa höga röster och skratt.

- Bret! Vad händer egentligen hos er?! Två dagar och det låter redan som en krigszon!

- Haha, Louis har precis fångat in Hazza i ett hörn – jag tror att han är fast. Vad är det han har gjort förresten?

- …Inte ätit sina morötter... lyckades jag klämma fram mellan mina skrattattacker.

- Varför är jag inte förvånad? Skrattade han innan han flyttade telefonen från örat och ropade till de andra.

- Lou, Soph säger att du ska slå hårdare!

Jag protesterade högt.
- Bret!! Hahaha!

- Is that her?! Hörde jag någon ropa i bakgrunden. Bret måste ha nickat som svar, för plötsligt hörde jag en hög smäll innan Harry dök upp på andra sidan luren.

- Babe?

- Harry! Lever du? Det lät inte så innan! Haha!

- Louis säger att du sa till honom! Hämnden kommer Soph, tro mig!

- .. kan hända att han smsade och frågade om lov.. men glöm det, hur har ni det i huset!

- Åh, du måste se huset! Det är fantastiskt! Jag och killarna delar rum, Bret hade tur, han har ett eget..

- Vill inte ens veta hur ert rum redan antagligen ser ut, skrattade jag.

- Hey! Inte så hemskt! Inte min hörna i alla fall – Louis däremot…

Harry fortsatte att berätta om huset och de olika tävlanden som de träffat där. Jag försökte föreställa mig huset som ett stort hotell-liknande  palats eller något. Det funkade bara inte..

- saknar dig redan Soph, sa Harry i luren och väckte mig från mina tankar.

- Saknar dig med babe, men jag kommer snart. Bara en vecka kvar nu!

- Du bor här hos oss va?

- Självklart! Jag vill inte missa efterfesten!

Harry skrattade högt.
- Jag har hört att dom är legendariska! Måste gå nu Soph, men vi hörs imorgon?

- Javisst! Äskar dig Harry!

- Älskar dig med babe! Sa han innan han lade på och linjen dog.

.. Okej, vad nu?..
Jag bestämde mig för att följa mitt råd till mig själv från tidigare och faktiskt göra något med mitt liv. Jag tog upp telefonen igen och skrev ett snabbt sms till min kompis Leah.

LiLi, häng med mig till gallerian! Jag dör snart av uttråkning här hemma! Xx

Jag gick fram till min garderob och drog fram kläder för dagen innan jag kollade min mobil igen och insåg att jag redan fått svar.




Från: Leeaah! <3
Taaack! Du räddade mig precis från ett Star Wars maraton med min bror – han tror fortfarande att han kan få mig att tycka om dom där filmerna (?!) – ses där om en timme? Xx

Jag skrattade för mig själv medans jag gjorde mig i ordning – Leahs brors enda last var att han konstant försökte få Leah att bli lika beroende av töntiga rymdfilmer som han själv, vilket ofta ledde till roliga historier. Denna dagen skulle möjligt bli mycket bättre än vad jag hade trott när jag först vaknade.


___________________________________________________________________________________

Okeej.. Förlåt?
Förlåt för denn kass uppdateringen (eller egentligen så stämmer inte kass - för det antyder på att det faktiskt funnit någon sorts uppdatering - vilket det inte har) så jag ber om ursäkt för den obefintliga uppdateringen!!
Har haft totalt hjärnsläpp på vad jag skulle skriva, men bestämde mig för att ni SKULLE få en del idag!
Så here you go - del 19 - skrivet av ren envishet! skrev dock en lite längre del för er skull!
Tror att jag har lite ideer på vad som ska hända nu! så förhoppningsvis kommer jag att kunna uppdatera liite oftare i alla fall! stay tuned! Har dock mycket i skolan just nu - dags att välja inriktning - men ska göra mitt bästa!

Tack till alla er som stannar kvar här på bloggen trots den kassa uppdateringen ;* <3

- Ryan! Vad fan?!
Kände dom varandra?
- Heey Hazza, sluddrade han som svar, grym fest!

Harry såg ut som om han skulle explodera. Jag skulle precis resa mig för att gå fram till dem när Harry gav Ryan en rak höger i ansiktet. Ryan sjönk ihop i en hög på golvet.
Utan att ens ge honom en blick gick Harry fram till Sophie, lyfte upp henne och bar henne ut ur rummet.
____________________________________________________________________________

Sophies perspektiv:

Jag sträckte på mig i sängen.
Sängen? Hur hamnade jag här?
Minnen från gårkvällen kom med ens tillbaka. Harry hade burit mig upp till sitt rum och stoppat ner mig i hans säng. Och var var Harry nu?
Och varför ställer jag en massa frågor?
Jag satte mig upp i sängen, och kände genast mitt huvud snurra. Smällen som jag fått i huvudet igår kändes fortfarande, och jag förde upp handen mot mitt bakhuvud. Jag kunde känna en tydlig bula. Aj..


Plötsligt öppnades dörren, långsamt. Jag kunde sen konturerna av någon som tassade försiktigt in i rummet.

- Harry? Väste jag.

- Soph! Jag visste inte om du var vaken. Harry gick fram till mig i sängen och satte sig ner bredvid mig.

- Väckte jag dig? Undrade han och kysste mig lätt på kinden.
Jag skakade på huvudet.

- Hur känns det? Jag menar.. ja, du vet.. Harry visste inte vad han skulle säga, och jag kollade ner i madrassen.

- Harry, måste vi prata om det? jag vill bara glömma det om jag ska vara ärlig..

- Visst älskling, om det är vad du vill?
Jag nickade bara för att försäkra Harry om att jag var säker.

- Okej, sa Harry, kom så går vi ner till de andra – de har fixat frukost!

Harry drog ner mig för trappan och in i ett stort kök. Runt ett bord satt fem pojkar. Fem..

- Bret, vad gör du fortfarande här?! jag visste inte att du skulle sova här?

Alla vände sig förvånat om.

- Soph!

Niall, Louis och Liam, som satt närmast mig, kastade sig upp och gav mig en gruppkram.

- Okej, har ni saknat mig så mycket killar? Det har bara gått några timmar sen vi sågs sist! retades jag innan jag själv slog mig ner i en ledig stol. Harry sjönk snabbt ner i stolen bredvid.
Niall, som tydligen hade suttit där tidigare, protesterade högt.

- Hey Hazza, min plats – min mat!

- Uh huh, sa Harry och skakade på huvudet, jag sitter bredvid Soph!!
Han lutade sig fram och sköt Nialls tallrik till en ledig plats bredvid Zayn. Niall ryckte bara på axlarna och satte sig ner på sin nya plats.

- Så länge jag får min mat är jag nöjd!
Vi skrattade alla åt honom.

- Hur kan du ens äta sådär mycket?! Sa jag och pekade på hans överfulla tallrik.

Niall gav mig en oförstående min och fortsatte äta medans alla andra runt bordet började skratta.

- En sak du måste veta om Niall: Han är alltid hungrig! Förklarade Harry för mig.

- Sant! Utbrast Niall, med munnen full av mat. Jag måste erkänna, det var ingen vacker syn..

- Men Bret, du svarade aldrig – vad gör du fortfarande här?

- Kom igen Soph, du trodde väl inte att jag bara skulle lämna dig här efter vad som hände igår? Bret gav mig en min som sa att han trodde jag blivit galen.


Stämningen runt bordet blev plötsligt spänd, ingen visste vad de skulle säga. Jag vred på mig i stolen. Som tur var så märkte Liam mitt ansiktsuttryck och utbrast snabbt;

- Okej, så vad är planerna för idag då?


Jag log tacksamt mot honom, och han log snabbt tillbaka. Jag lutade mig tillbaka i stolen medans alla runt bordet bröt ut i en hetsig konversation över huruvida vi skulle spela laserdome eller bowla.
Harry slängde sin arm runt mina axlar, och jag lutade mig mot honom.

- Är du okej babe?


Jag visste att han syftade på den obekväma tystnaden tidigare. Som svar lutade jag upp mitt huvud och gav honom en mjuk kyss.

- Självklart!


Och hur skulle jag inte kunna vara det? Här satt jag i armarna på min underbara pojkvännen medans fem av mina bästa vänner diskuterade vad vi skulle hitta på idag.

Jag slöt ögonen och sparade detta minnet, det var såhär jag alltid ville må.
Den här stunden var helt enkelt perfekt..

_____________________________________________________________________________________

Kapitel 18! Ville verkligen få ut ett sista kapitel för i år, så har stess-skrivit det lite! ni får ursäkta stavfel!

Wow, det är verkligen mycket som har hänt nu i veckan - har haft fullt upp av att njuta av att äntligen ha lov. Nu ska jag skynda iväg för att börja fixa inför kvällen som jag spenderar med mina underbara vänner - we´re going all in!

Bör kanske också säga grattis till våran Hazza som tog körkort igår!! WOW - grymt imponerad! själv vill jag bara sparka på bilen när jag är ute och övningskör, hehe! den manuella växelspaken är min värsta fiende! ;)

Sist vill jag hälsa er ett GOTT NYTT ÅR! Ha en underbar kväll så ses vi nästa år! :*

Istället kände jag hur han sänkte ner sina läppar mot min hals, och han började kyssa min nacke.
Jag försökte slita mig loss från honom, men han hade ett hårt grepp om min midja. Jag tittade skrämt bort mot Louis, men han verkade inte märka vad som hände.

- Kom, vi går någonstans mer privat… sa killen och drog mig ner från bordet.

Jag försökte protestera och skrika, men han satte en hand för min mun och drog mig till tom del av huset.
______________________________________________________________________________



Harrys perspektiv:

Jag kollade på klockan i min mobil och insåg att klockan nästan hunnit bli två. Hur grym den här festen än var, var allt jag ville nu att vara ensam med Sophie.

Jag tittade mig omkring i rummet och letade efter Soph. Jag hade för mig att jag hade sett henne och Louis dansa på vardagsrumsbordet.
När jag såg vad som hände där stelnade jag till. Sophie stod och dansade tillsammans med en av mina, ja kanske inte barndomsvänner – men en kille jag gått i skolan med i flera år. De dansade nära, alldeles för nära för att jag skulle vara okej med det.
Först kände jag hur det högg till i mig av svartsjuka, men sen såg jag hur Sophie desperat försökte slita sig loss från Ryan, som han hette. Min svartsjuka ersattes genast av en känsla av att vilja slå till någon – helst Ryan – i ansiktet. När jag såg hur Ryan började kyssa Sophie på halsen och började genast tränga mig fram mot bordet, han skulle bort från henne..


Brets perspektiv:

Denna festen var helt awesome! Helt klart en av de bättre jag varit på! Jag sökte rummet efter Harry, jag hade inte sett honom på nästan hela kvällen. Han hade väl varit med Soph.
Jag hade fortfarande inte riktigt vant mig vid tanken, att Soph hade skaffat en kille – Harry, en av mina närmsta vänner. Men var de lyckliga så var jag glad, antar jag.

Till min förvåning så hittade jag inte Harry och Sophie upptryckta mot en vägg eller i en soffa, istället såg jag Harry som ilsket försökte bana väg rakt genom dansgolvet. Han såg rejält förbannad ut, konstaterade jag. Jag följde hans mörka blick och mina ögon smalnade när jag såg vad det var som gjort honom så uppretad.
Sophie, och någon kille som såg ut som om han praktiskt taget ville släpa in henne i ett rum.
Och som på en given signal drog killen ner Soph från bordet och försvann in i folkmassan.

Jag kunde se Harry, som vid det här laget nästan kastade sig framåt – och jag var inte långt efter.

- Harry!

- Bret! Soph, hon..

- Jag vet, jag såg.. muttrade jag. Jag ska slå skallen av den där skiten!

- Åh nej, han är min.. väste Harry som svar.


Vi letade oss till den tommare delen av huset.
Harry slog upp dörrar efter hand vi passerade dem.
När vi kom fram till slutet av korridoren kunde vi höra ljud inifrån ett sovrum. Det lät som en hög duns. Jag tryckte snabbt upp dörren och kastade mig in i rummet, med Harry tätt i hälarna.


Sophies perspektiv:

Bang! Smärtan ilade genom mitt huvud, som precis hade fått en smäll mot väggen som jag nu stod upptryckt mot. Jag hade inte en chans att kunna röra mig, jag var ingen match mot den här killens muskler. Egentligen ville jag bara gråta, vad hände? Och var fan var alla?

Hans läppar letade sig ner längs min hals och jag försökte förgäves att vända bort huvudet. Jag stängde ögonen och önskade att jag var någon annanstans – vad mer kunde jag göra?


Plötsligt kände jag killen ryckas bort från mig. Jag slog upp ögonen. Bredvid oss stod Harry, och hans ögon var kolsvarta. Jag kunde se att Bret stod bakom honom också, han såg rasande ut han med.
Tack. Gode. Gud. Jag är räddad.

Jag sjönk ner i en hög på golvet. Bret rusade genast fram till mig.

- Soph! Är du okej?!

- Jag…. Jag vet inte..


Brets perspektiv:

Hon såg sårbar och förkrossad ut där hon satt uppkrupen mot väggen. Jag satte mig ner på huk bredvid henne och inspekterade henne noggrannare. Hon verkade må bra.
Nu vidare till svinet som gjort såhär mot Soph..

Bredvid oss tryckte Harry upp killen mot väggen.

- Ryan! Vad fan?!

Kände dom varandra?

- Heey Hazza, sluddrade han som svar, grym fest!

Harry såg ut som om han skulle explodera. Jag skulle precis resa mig för att gå fram till dem när Harry gav Ryan en rak höger i ansiktet. Ryan sjönk ihop i en hög på golvet.
Utan att ens ge honom en blick gick Harry fram till Sophie, lyfte upp henne och bar henne ut ur rummet.

_______________________________________________________________________________

Förlåt Förlåt Förlåt Förlåt!
Tänker inte sitta och skriva en massa ursäkter om att jag inte hunnit skriva. Sanningen är att varje gång jag försökt skriva så låser det sig bara i huvudet!
Verkligen ingen aning om vad jag skulle skriva, och jag väntar hellre några dagar och ger er ett bra kapitel än bara skriver en massa skitkapitel!
Förhoppningsvis blir det bättre uppdatering nu under jullovet!
Tack för alla kommentarer, och tack för att ni stannar kvar trots dålig uppdatering, det betyder sjukt mycket!

- Är Soph här?! Jag har inte sett henne än! Sa jag, och började genast scanna folkmassan igen. Var va hon? Varför hade jag inte sett henne än? Jag saknade henne galet mycket!

- Herregud, har ni inte träffats än?! Detta är ju perfekt! Utropade Cher och grep tag i min arm.
- Varför är detta perfekt?!
- Då får jag se ditt ansiktsuttryck när du ser henne, du kommer att tuppa av!
_________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:

Cher drog iväg med mig till andra sidan av rummet och pekade bord mot en kant av dansgolvet där en tjej i röd klänning och galet snygga ben stod och dansade med en mörkhårig kille. Sophie och Bret.
Fast mina ögon var ju såklart klistrade på Soph. Herregud, jag tror att jag precis fick en hjärtattack. Den korta röda klänningen passade henne perfekt, och slutade mitt på låren. Håret svallade ner långt ner på ryggen när hon slängde huvudet bakåt av skratt åt något som Bret sa.

- Priceless! Utbrast Cher. Men Harry, stäng åtminstone munnen, fortsatte hon sedan.
Jag gjorde snabbt som hon sa.

- Ursäkta mig, jag måste bara.. ja.. du vet..

- Jag fattar Harry, go get her!
 

Sophies perspektiv:

Plötsligt kände jag två händer som grep tag om min midja och drog mig bakåt. Jag hann inte ens reagera innan jag plötsligt stod öga mot öga med Harry.

- Hej! Sa han med ett flörtigt leende.

- Harry! Skrek jag och slängde armarna runt hans hals.

Våra läppar hittade varandras och det var helt plötsligt som om det bara var vi på dansgolvet.
Harry var Harry, lika perfekt som vanligt. Han var klädd i ett par mörka jeans och en ljus skjorta, med de översta knapparna uppknäppta. Gud vad jag hade saknat honom, suckade jag.

Plötsligt så drogs Harry bort från mig.

- Heey! Utropade han förvånat.

- Ledsen Harry, men vi kan inte låta dig äta upp Soph innan vi ens har fått hälsa på henne ropade Liam. Han, Niall, Zayn och Louis kom framrusande till mig.

- Soophie!

- Hahah, Hej killar! Jag har saknat er!

-Ja ja, alla älskar Sophie..  kan jag få min flickvän för mig själv nu? Sa Harry och trängde sig in i den lilla klungan som skapats runt mig. Jag skrattade åt honom och gav honom en kyss på kinden.

- Bara om du dansar med mig!
Harry svarade inte utan drog med mig ut på golvet,  satte händerna på mina höfter och drog mig nära. Jag lät basen dunka rakt igenom mig och rörde mig i takt till musiken.

- Har någon sagt till dig hur sexig du är när du dansar? Viskade Harry i mitt öra.
Jag log stort mot honom och viskade tillbaka:

- Du är den första..

- Kolla killarna där borta i hörnan..
jag gjorde som han sa och tittade mot ett gäng killar som stod med ögonen fästa på mig och Harry. När de såg att jag kollade tillade de snabbt bort.

- Jag kanske är den första som säger det, men jag är definitivt inte den enda som tycker så!

I takt med drinkarna som vi svepte blev kvällen dimmigare och dimmigare. Jag har aldrig tålt alkohol bra..

- Soph! Jag kände någon vingla fram till mig och lägga en arm runt mina axlar.

- Louis! När Louis lutade sig mot mig så välte jag nästan, men lyckades hålla balansen – vilket var ett under med tanke på klackarna på mina fötter. Kontigt att jag inte redan hade ramlat, tänkte jag.

- Kul kväll va?! Ropade jag för att överrösta musiken, som fortfarande var hög även om klockan vid det här laget var långt efter ett.

- GRYM! Skrek Louis som svar och drog med mig upp på ett bord. Alkoholen fick mig att glömma att jag egentligen inte alls var typen som dansade på bord, så jag hoppade glatt efter Louis.
Tillsammans sjöng vi och skakade på huvudena i takt med låten.

- And now I´m feeli´n so fly like a G6!

Plötslig kände jag en hand på mitt lår. Jag tittade ner och såg att en av killarna som jag och Harry tidigare sett titta på oss kommit fram till oss. Han hade också hoppat upp på bordet, och dansade nu med sin kropp tätt tryckt mot min.

- Hey, ursäkta? Försökte jag, men han lyssnade inte på vad jag sa.

Istället kände jag hur han sänkte ner sina läppar mot min hals, och han började kyssa min nacke.
Jag försökte slita mig loss från honom, men han hade ett hårt grepp om min midja. Jag tittade skrämt bort mot Louis, men han verkade inte märka vad som hände.

- Kom, vi går någonstans mer privat… sa killen och drog mig ner från bordet.

Jag försökte protestera och skrika, men han satte en hand för min mun och drog mig till tom del av huset.
___________________________________________________________________

Fortsättningen kom nu på morgonen istället för igårkväll!
Fick en kommentar med feedback som gjorde mig så sjukt glad - blir glad av att se att ni engagerar er i novellen! Fortsätt så!
Och jag hoppas att det märks skillnad, försöker ta till mig råd! Älskar er ;*

När jag äntligen kom hem igen var jag helt utmattad efter en lång dag på köpcentret. Både jag och Cher hade hittat klänningar och skor till festen. Dessutom - förutom en klänning kände jag verkligen att jag hade hittat en ny vän i Cher. Och hon hade rätt, Harry skulle älska klänningen.
Just nu var livet precis så bra som man bara kunde drömma att det skulle vara!
___________________________________________________________________________



Sophies Perspektiv:
Några dagar senare:

Det hade visat sig att Cher inte alls bodde så långt ifrån mig, så vi hade bestämt oss för att ta tåget tillsammans till Holmes Chapel. Jag hade även lyckats övertala Bret att följa men, och han verkade faktiskt riktigt glad för att få träffa killarna igen.

Under eftermiddagen kom Cher hem till mig, eftersom att vi bestämt oss för att fixa oss redan innan vi tog tåget. Jag skulle sedan bo där i några dagar, så jag hade redan min väska packad!

Eftersom att Bret inte kände för alla våra ”tjejsaker” så sa han att han skulle möta oss på tågstationen istället. Ärligt talat så var inte jag heller van vid allt sådant här tjejigt, jag menar min bästa kompis är ju en kille!
Så, jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig när jag släppte in Cher genom dörren – men det brydde hon sig inte om.

- Jag fixar det! Herregud, du är den sämsta tjejen någonsin Soph!

Jag skrattade bara och bestämde mig för att lita på henne, och överlät allting i hennes händer – hon hade sagt att hon skulle fixa mitt hår och smink. Så jag lutade mig tillbaka i stolen och bara slappnade av..


Efter vad som kändes som timmar kände jag hur Cher ruskade om mig.

- Soph, det är klart!

Jag tittade upp i min egen spegelbild. Vad jag såg chockade mig.
Jag hade aldrig sett såhär tjejig ut i hela mitt liv. På ett bra sätt! Mitt långa hår föll i mjuka lockar ner mot min midja och det svarta stod i bra kontrast mot den röda klänningen.
När jag själv sminkade mig brukade det mest bli några drag med mascaran, men Cher hade verkligen lagt ner på den perfekta sminkningen.

- Herregud Cher!! Tack! Jag ser ju helt… jag visste inte ens hur jag skulle fortsätta meningen.

- ..Otrolig ut! Cher log stort mot mig när hon avslutade min mening.

Eftersom att jag antagligen skulle varit till större besvär än hjälp lät jag Cher fixa sig själv också, och satt helt enkelt bara bredvid och snackade med henne. När hon var klar såg hon helt fantastiskt ut – hon hade på sig ett mönstrat, tajt fodral i alla möjliga färger och ett par blå pumps.

Vi tog våra väskor – min lite större än Chers – och gick iväg mot tågstationen. Jag var tvungen att erkänna för mig själv att mina höga klackar gjorde det svårt för mig, men efter ett tag fick jag koll på hur jag skulle gå utan att vingla.
När vi väl kom fram till tågstationen tyckte jag själv att jag såg nästan lika duktig ut som Cher på att hålla balansen.

Vi mötte Bret utanför den stora entrén. När han vände sig mot oss gapade han stort.
- Wow!

Cher skrattade högt och jag muttrade ett generat tack till honom. Han var uppenbarligen inte van vid att se mig i såna här kläder.
Ganska snart kom vårt tåg, så vi gick på och lyckades hitta en tom kupé.

Jag bestämde mig för att koppla in mina iPod hörlurar så tågresan fördrevs ganska snabbt, och snart utropades det i högtalarna att vi skulle vara framme i Holmes Chapel om tio minuter.
Ingen av oss visste vart vi skulle, men Harry hade smsat en vägbeskrivning till mig – så vi började gå ner längs de mörka gatorna.

Brets perspektiv:
Uppenbarligen hade vi inte valt rätt väg. Vi hade ingen aning om var vi var nu. Trodde inte att man kunde gå vilse i en såhär liten stad, eller snarare by. Jag grep tag i Sophies mobil, och hon protesterade högt, men jag brydde mig inte. Om vi skulle komma fram ikväll var jag tvungen att ta tag i det här..

Efter några minuter kom vi fram till ett hus som såg ut att vara packat med folk. Jag drog slutsatsen att vi äntligen hittat rätt!

Cher skrek och sprang mot dörren:
- Värme! Äntligen!

Hon hade rätt, det hade hunnit bli kyligt ute. Jag kollade mot Sophie, som fortfarande stod bredvid mig. Hon kollade med stora ögon på scenen framför henne.

- Ska du inte gå och leta reda på din drömprins? Sa jag med en retsam ton.

Hon slog till mig lätt med armbågen i sidan och drog mig sedan in i huset.
Vi lade hennes saker rätt innanför dörren, och gick sedan vidare in mot köket – där vi hämtade några drinkar. Jag såg att Sophie fick extremt många blickar av alla killarna i rummet – men hon verkade inte ens märka något, hon var fullt upptagen med att leta efter Harry. Jag skrattade åt henne och tog en klunk ur min öl.

- Soph, dansa med mig!

- Men.. Harry?..

- Du hittar honom senare, kom igen Soph! Snälla? Sa jag och gav henne min bästa hundvalpsmin.

- Ja, okej då! Sa hon och log stort mot mig.

Vi trängde oss ut på dansgolvet och lät musiken flyta genom våra öron. Festen kunde börja!

Harrys perspektiv:
Det var bokstavligt talat folk överallt. I vardagsrummet hade någon satt på musik på en öronbedövande volym, och golvytan hade förvandlats till ett dansgolv.

Jag kunde se Louis och Liam stå och prata med några av mina gamla kompisar i ett hörn av rummet, och Niall och Zayn stod i mitten av den dansande klungan.

Jag blickade ut över alla människor när jag plötsligt kände en hand på min axel.
- Hazza!

Jag vände mig förvånat om, men sprack sedan upp i ett leende.
- Cher! Du är här!

- Självklart! Och jag är inte ensam, tog med mig din flickvän och Bret också!                                             

- Är Soph här?! Jag har inte sett henne än! Sa jag, och började genast scanna folkmassan igen. Var va hon? Varför hade jag inte sett henne än? Jag saknade henne galet mycket!

- Herregud, har ni inte träffats än?! Detta är ju perfekt! Utropade Cher och grep tag i min arm.

- Varför är detta perfekt?!

- Då får jag se ditt ansiktsuttryck när du ser henne, du kommer att tuppa av!

____________________________________________________________________________

Ännu ett kapitel - lite extra långt dessutom! Hoppas ni tycker om det! Fortsätt kommentera och det är mycket möjligt att kapitel 16 kommer ut ikväll! ;*

Efter en lång dag och ett oberäkneligt antal affärer var jag helt slut, och bestämde mig för att snart ge upp hoppet om ”den perfekta klänningen”. Jag strosade omkring längs raderna av färgglada klädesplagg, men inget fångade mitt öga.

- Sophie?

Rösten som tilltalade mig fick mig att kolla upp. Jag blev förvånad när jag såg vem det var, absolut inte någon som jag hade räknat med att träffa på här hemma i min stad.
__________________________________________________________________________


- Cher! Hur är det? Sa jag medans jag gick fram och gav henne en snabb kram. Jag hade inte träffat henne sen Bootcamp, och vi hade inte hållit kontakten så bra sen dess.

- Allting är jättebra! Är ute och shoppar klänningar!

- Samma här faktiskt! Letar du också efter något nytt till killarnas fest? Undrade jag.

- Ja! Men jag hittar ingenting!

- Inte jag heller! Jag ger snart upp!

- Men då måste vi ju leta tillsammans, jag vägrar ge upp!

Cher drog in mig i en affär som jag aldrig varit inne i tidigare, jag hade aldrig tyckt att deras kläder var riktigt min stil. Cher drog snabbt fram flera snygga klänningar, och föste sedan in mig i ett provrum.

- Va? Nej, men ska inte du ha?

- Jo, men de här klänningarna är till dig.

Jag höll upp en av klänningarna. Den var läskigt kort. Jag kollade osäkert på Cher, som bara skrattade åt min min.

- Lita på mig!


Jag gjorde som hon sa och provade klänningarna en efter en. En mening kunde sammanfatta dem allihopa. Inte Min Stil.

Cher kom springandes med en klänning till.


- Den här! Prova denna!

Jag stönade lågt.
- Cher, jag kommer inte att passa i den? Varför provar inte du dem istället?

- Sluta gäll och prova den bara! Jag lovar dig att denna kommer passa dig perfekt!

Jag bestämde mig för att inte klaga utan att bara prova klänningen. Till min förvåning passade den verkligen mig. Det röda tyget slutade i och för sig högt upp på mina lår, men det fick bara mina ben att se längre ut. Klänningen smet åt runt min smala midja och visade upp kurvor jag aldrig trott jag hade. Eftersom att klänningen bara hade ett axelband lämnades min andra axel bar, och visade precis lagom mycket hud vid urringningen.
Jag gick ut ur omklädningsrummet för att visa upp klänningen för Cher, men hade redan bestämt mig. Detta var klänningen jag skulle ha på festen.
Chers ansiktsuttryck fick mig att känna mig ännu mer säker på mitt val.

- Den ska du ha! Herregud du ser jättesexig ut i den Sophie! Harry kommer att få en hjärtattack

Jag visste inte vad jag skulle säga utan gapade bara stort.

- Hur.. Jag menar, hur visste du?..

- Vänta, trodde du inte att jag fattade att det var något på gång mellan er på Bootcamp? Ni kunde ju inte ta ögonen från varandra.

Jag rodnade bara och kollade ner i marken. Vad skulle jag svara på det där liksom?

- Nåja, kom – vi måste hitta klackar till din klänning!


När jag äntligen kom hem igen var jag helt utmattad efter en lång dag på köpcentret. Både jag och Cher hade hittat klänningar och skor till festen. Dessutom - förutom en klänning kände jag verkligen att jag hade hittat en ny vän i Cher. Och hon hade rätt, Harry skulle älska klänningen.
Just nu var livet precis så bra som man bara kunde drömma att det skulle vara!

_____________________________________________________________________________
Hej! Jag är verkligen ledsen för den dåliga uppdateringen de senaste dagarna, jag vet själv hur det känns att gå och vänta på en fortsättning! eller ja, jag hoppas att ni velat ha fortsättningen? ;)
Min ursäkt - alla prov såhär i slutet av terminen, men nu i helgen borde jag åtminstone få ut en 2-3 kapitel - so stay tuned!
Här har ni kapitel 14 i alla fall! Enjoy!

När tåget rullade ut från perrongen stod vi alla och vinkade ända tills det bara var en liten prick långt där borta. När skulle jag få träffa Soph igen
_____________________________________________________________________________ 

Sophies perspektiv:

Flera dagar hade gått sen jag träffade Harry, vilket inte var bra för min mentala hälsa. Jag saknade honom, och alla de andra såklart– efter att under flera dagar umgåtts med folk dygnet runt var jag plötsligt helt ensam.

Och ja, helt ensam..

Bret lämnade knappt huset, de få gånger jag faktiskt träffade honom var han nervös och inte alls samma avslappnade människa som jag var van vid..
Så jag bestämde mig för att backa av och ge honom lite utrymme, jag förstod att han ville spendera all sin vakna tid med att träna inför Judges Houses.

Harry och jag pratade varje dag, det verkade som om han och resten av killarna hade hunnit bli riktigt bra vänner vid det här laget. Även de tränade en massa såklart, men de verkade mest fokusera på att lära känna varandra.

Just idag var jag speciellt uttråkad, så jag bestämde mig för att åka in till ett stort shoppingcentrum inte så långt hemifrån mig. Efter en snabb check med alla mina vänner kunde jag konstatera att ingen av dem verkade sugen på att spendera dagen med shopping – så jag bestämde mig för att åka ensam.

På bussen på väg dit plockade jag upp min mobil och skickade iväg ett SMS till Harry.

”Sitter på en folktombuss på väg för att spendera dagen helt ensam.. Var har världens människor tagit vägen?! Saknar dig Xx”

Efter bara någon minut kunde jag känna telefonen vibrera, Harry måste ha haft mobilen uppe när jag SMSade honom. Jag skrattade lågt för mig själv – typiskt Harry att alltid hålla på med mobilen.

”Forever Alone.. Bret fortfarande försvunnen från jordens yta? Saknar dig något otroligt mycket! Xx”

”Snarare inlåst i sitt eget rum, men men det är hans val! Vad händer hos er? Har Liam drivit er galna än?”

Harry hade berättat att Liam var den av dem som ville att dom skulle spendera mest tid åt att träna. Jag kunde förstå honom, han hade åkt ut en gång tidigare och kunde inte misslyckas en gång till.
Fast samtidigt, njut av livet medans du kan! Carpe diem, mannen!

”Vi har inte dit att bli galna, vi måste träna…”

”Haha! Hälsa Liam att jag inte vill att min pojkvän ska bli utbränd! Xx”

”Liam hälsar tillbaka att vi alla kommer att tacka honom när vi är världskända! Och just det, jag och killarna planerar att ha en fest om några dagar och du måste komma Soph! Tvinga med Bret också! ”

”Tell me when and where and I´ll be there! Ska nog gå, men jag måste nog använda våld!”

”Hahaha! Så länge jag får träffa dig är jag lycklig <3”

”Harry.. sluta..”

”Vad???”

”Du gör det med flit, det är inte okej att du är sån gullig och får mig att sakna dig ännu mer! Xx”

”Haha, jag kan inte hjälpa det, jag bara är sån ;)”

”jaja, måste gå nu – dagens uppdrag blir att hitta något att ta på mig på festen!!”

”..gärna något kort… Xx”

”Hahaha, I´ll take your breath away babe! Xx”

Senare under dagen:

Panik! Varför skrev jag sådär till Harry? Nu var jag ju tvungen att hitta den mest fantastiska klänningen någonsin! Så mycket för att inte ha för höga förhoppningar – men för att kunna leva upp till mitt ord och ta andan ur honom dög inte mina gamla klänningar.

Efter en lång dag och ett oberäkneligt antal affärer var jag helt slut, och bestämde mig för att snart ge upp hoppet om ”den perfekta klänningen”. Jag strosade omkring längs raderna av färgglada klädesplagg, men inget fångade mitt öga.

- Sophie?

Rösten som tilltalade mig fick mig att kolla upp. Jag blev förvånad när jag såg vem det var, absolut inte någon som jag hade räknat med att träffa på här hemma i min stad.

____________________________________________________________________________

Kapitel 13! Vad hände med alla fina kommentarer?? måste erkänna att jag saknar dom!

Mitt uppe i spelomgången öppnades kupédörren och Hannah, Liam och Bret steg in. Återigen blev alla tysta.
- Uhhm, Sophie och Harry kan jag prata med er? sa Bret med en lätt nervös blick. Förmodligen för att alla stirrar på honom just nu, tänkte ja.
-Ja! Utbrast Sophie och drog snabbt med sig Harry ut ur kupén.
______________________________________________________________________________



Brets perspektiv:

Väntade de på att jag skulle säga något? Glöm det, om någon skulle bryta tystnaden så var det dem. Sophie satt och kollade ner på sina fötter medans Harry tittade ut genom fönstret. För sjutton!

- Alltså… errhm…  Soph..

Jag visste inte hur jag skulle avsluta meningen, men jag kollade bort mot Sophie, som nu mötte min blick. Ord behövdes inte, hon visste att jag skämdes och var ledsen för innan.

- Bret, vi ville berätta! sa hon, vi ville bara inte distrahera dig under Bootcamp! Erkänn att du skulle gått runt och surat hela dagen om vi hade berättat!!

Jag var tvungen att dra på mungiporna, Sophie kände mig alldeles för väl.
- Och detta var ett bättre sätt tyckte ni? Jag kunde se både Sophie och Harry slappna av när de hörde humorn i min röst.

- Det var ju inte precis meningen att det skulle gå till så där, sa Harry.
Han såg lite skamsen ut.

- Måste jag dra hela snacket med dig nu? Det där ”om du sårar henne så skadar jag dig”?
- BRET! Utropade Sophie. Både jag och Harry skrattade åt hennes rodnande kinder.
- Okej, Okej!
- Så vi är okej..? Vänner?  Frågade Harry mig försiktigt.
- Visst Styles! Vänner!

Han log sitt stora leende och vi reste oss upp allihopa, vi tänkte att det var bästa att gå tillbaka till kupén eftersom att Harry och killarna snart skulle hoppa av- de skulle ju allihopa spendera några dagar hos Harry.

Harrys perspektiv:

- Hallå Harry! Bor du verkligen här? Zayn vakna vi är framme!
Louis hoppade glatt upp från sitt säte och klistrade sig mot rutan.
Niall, som hade vaknat av allt ljud, kollade trött ut genom fönstret.

- Nej, här kan han ju inte bo, det är ju inte ens en stad! Vad finns här, typ två hus?
- Ha Ha.. Välkomna till Holmes Chapel allihopa! svarade jag honom och reste mig upp för att ta min väska uppe på bagagehyllan.

Alla drog med sig sina stora väskor ut på perrongen. Jag dröjde mig kvar för att kunna säga hejdå till Sophie ifred, och till och med Bret verkade förstå att vi ville ha lite tid ensamma.

- Jag kommer sakna dig Harry! Sa Sophie, och jag kunde se att hon inte hade långt till tårarna.
- Jag kommer att sakna dig tusen gånger mer! Lova att du ringer mig varje dag!
Hon log svagt och nickade till svar.

Jag drog in henne i en varm kram och viskade i hennes öra:
- Vi ses snart, okej?
- Absolut! sa hon och hon böjde upp nacken för att möta min blick. Jag gav henne en lång kyss innan vi båda gick ut på perrongen.

Sophie sa hejdå till resten av killarna, eller ja – alla utom Louis, som stod med Hannah lite längre bort. Hannah skulle ju åka vidare tillsammans med Sophie och Bret - hon skulle hem till Doncaster igen.

När tåget rullade ut från perrongen stod vi alla och vinkade ända tills det bara var en liten prick långt där borta. När skulle jag få träffa Soph igen?

____________________________________________________________________________

Förlåt för dålig uppdatering denna helgen, har varit i växjö, samt ett väldigt kort kapitel - men jag kände att jag ville få ut något! Sitter och skriver på nästa just nu, så det kommer väl antagligen om inte fullt så lång tid!

- Okej allihopa, tack för att ni kom tillbaka – jag kan se på era ansikten att detta är svårt för er. Anledningen till att vi har kallat upp er igen är att när vi bedömde er så ansåg vi att ni inte platsade i programmet.
Mitt hjärta sjönk som en sten. Skulle de bara gnugga in det ännu mer att vi inte var tillräckligt bra?
- MEN, fortsatte Nicole, vi tycker att ni är för bra för att slänga bort.
Vi kollade på varandra med förvånade miner. Ingen av oss visste vad hon pratade om.
- Vi tror att det är en bra idé att dela upp er i två grupper, vilket betyder att ni har gått vidare. Grattis!

__________________________________________________________________________________



Sophies perspektiv:

Jag stod nervöst med handen i munnen. Sen när hade jag bitit på naglarna? Sen nu, kom jag fram till. Ingen av oss bakom scenen hade någon aning om vad som hände där uppe just nu. Jag stod tillsammans med Hannah, som hoppade upp och ner på stället.
- Men när kommer dom då?! Vad händer?!
Jag skulle skrattat åt henne, men stämningen var alldeles för spänd för någon sorts humor att uppskattas. Jag var tvungen att erkänna att jag var minst lika nervös som Hannah.
Bret kom fram till oss. Han hade gjort någon intervju tillsammans med de andra som gått vidare.
- Har ni hört något än?
Som på signal öppnades dörren ovanför trappan.

Louis kastade sig igenom dörren.
- JAAAA! Vi är vidare!!
Hannah skrek högt och kastade sig runt Louis hals. Bakom Louis kunde jag se resten av killarna komma. Harry gick sist, med ett leende ända upp till öronen. Han såg omtumlad ut, som om han inte riktigt kunde fatta vad som precis hade hänt. Jag sprang upp för trappan och mötte honom halvvägs.
- GRATTIS, GRATTIS, GRATTIS!
Harry skrattade och kramade mig hårt. Han borrade in huvudet i mitt hår.
- Åh, vad jag är glad just nu! Nu är allt perfekt!
Det var det. Den perfekta stunden…
Eller ja, den perfekta stunden fram tills det att Bret kom fram och dunkade oss båda i ryggen.
- Grattis mannen!
Jag och Harry tog ett steg ifrån varandra. I ögonvrån kunde jag se hur Hannah himlade med ögonen åt oss, men ignorerade henne. Harry log mot Bret.
- Tack! Detsamma borde jag väl säga!

Senare samma kväll:
Harrys Perspektiv:

Dagen hade varit utmattande för alla sökande och efter resultaten hade alla spenderat eftermiddagen med att ringa runt till sina familjer, för att sedan slockna i soffan på sina rum. Jag var såklart inget undantag. Min mamma och syster hade skrikit rakt in i luren när jag berättat nyheten för dem, och tro det eller ej – soffan funkade fint när man var för trött för att gå hela vägen till sängen.


Nu satt jag tillsammans med Bret, Sophie, Hannah och resten av killarna i mitt nya band på tåget hem från London. Det hade visat sig att vi alla skulle åt samma håll, bara det att vi skulle hoppa av på olika stationer. Vi hade hittat en tom kupé, som vi hade lyckats tränga in oss i alla 8.
Det hade inte varit mig emot, om det inte hade varit för det att jag satt inklämd mellan Niall och Liam. Sophie satt ungefär så långt bort från mig som det var möjligt, mellan Louis och Zayn.
Förutom Louis och Bret så hade jag nu börjat komma riktigt bra överrens med både Niall och Liam. Zayn och jag hade inte hunnit prata så mycket än, han verkade vara den tysta typen.
Även om vi inte hade valt grupperna själva kändes det som om vi fem skulle komma riktigt bra överens. Det skulle bli två roliga veckor, nu innan vi skulle iväg till Judges Houses.
Vi hade bestämt oss för att spendera veckorna hemma hos först mig, sen Louis, efter det Liam och till sist Zayn. Niall bodde på Irland, och ingen av oss kände för att åka hela vägen dit bara för några dagar.
Men det skulle bli två veckor utan Sophie, som skulle hem till sig igen..
Tanken gjorde mig ledsen, nu när jag äntligen hade fått henne ville jag inte behöva vara utan henne. Våra planer att berätta om oss två för Bret på tåget hem hade fallerat när vi hade bestämt oss för att åka tillsammans med killarna och Hannah – något sa mig att det inte var en bra idé att berätta inför dem.
 
Jag kollade på klockan, som visade mig att vi redan åkt i 2 timmar. Jag tittade bort mot Sophie, som efter ett tag mötte min blick. Jag signalerade till henne att följa efter mig ut i korridoren. Eftersom att alla andra i kupén verkade sova så reagerade ingen när vi reste oss upp och gick ut i korridoren. Vi gick under tystnad, och inte så långt bort hittade vi ännu en övergiven kupé som vi gick in i.

Vi satte oss ner på en av sofforna och jag lade armen om Sophie. Hon lutade huvudet mot min axel.
- Harry, vad händer nu?
- Vad menar du?
- Du åker hem till dig och jag åker hem till mig. Sen är det dags för Judges Houses och ni åker iväg igen – och om ni sen går vidare därifrån så..
Jag avbröt henne, ville inte höra mer.
- Soph, sluta! Jag vet att det kan bli tufft, men vi måste göra vårt bästa för att försöka. Det är värt det, eller hur? Vi måste klara detta!
Sophie kollade upp på mig, med fuktiga ögon.
- Harry, du vet att det är värt det. Hon log svagt, men leendet nådde inte hennes ögon.
Jag böjde ner huvudet och kysste henne mjukt.
- Sophie, detta kommer att funka! Hans läppar mötte mina igen, Det måste det göra!


Jag och Sophie satt i den mörka, tysta kupén i vad som kändes som timmar, men det var antagligen bara minuter. Det enda som hördes var våra tysta andetag. Jag flätade ihop mina fingrar med Sophies och hon kramade min hand hårt. Sophie vände sig upp och hennes läppar letade efter mina i mörkret. När hon fann dem gav hon mig en djup kyss. Vi flyttade oss så att hon nästan satt i mitt knä med armarna runt min hals och mina händer rörde sig långsamt upp och ner hennes rygg.


Sophies perspektiv:
Harrys mjuka läppar mot mina fick mig att sluta tänka.
Eller ja, nästan i alla fall. I mitt huvud rörde sig ett citat från någon film jag hade sett.
Något som känns såhär rätt kan inte vara fel.
Så måste det vara. Vi skulle klara det här, hur skulle vi inte göra det?

Brets perspektiv:

Harrys perspektiv:

Självklart följde jag efter henne. Vad skulle jag annars göra?
Vi hann ikapp Hannah i korridoren utanför toaletterna. Hon var hysteriskt fnittrande.
- Ni två! Jag har inte anat någonting under hela kvällen, och så kommer jag in och ser er.. hon avbröt sig när hon började skratta för mycket.
- Hannah! Bret vet inte, sade jag.
Hon tittade storögt upp på mig.
- Va?! Men han är ju din bästa vän Soph, varför vet han inte?
- Jag ville inte distrahera honom under Bootcamp, jag kan inte förstöra hans dröm för honom. Jag vet inte hur han skulle reagera.. sade Sophie. Jag kunde se att hon inte hade långt till tårarna. Jag lade en arm runt hennes axlar.
- Snälla Hannah, berätta inte för honom, eller Louis för den delen. Vi ska berätta – vi vill bara vänta lite.
- Självklart, det är er sak att berätta, inte min. Hannah log mot oss. Men om jag var ni skulle jag berätta det snart, ni vill ju inte att han ska få reda på det på fel sätt – nästa gång kan det vara någon annan som öppnar dörren!

Under resten av kvällen var jag tystare än vanligt. Hannahs ord ekade fortfarande i mina öron. Hon hade rätt, insåg jag. Det hade varit alldeles för nära ögat flera gånger nu.

Jag tittade på Sophie, och kunde se att hon satt och tänkte på samma sak.
Hon formade läpparna i en tyst viskning. Imorgon.
 

Brets perspektiv:

Jag var illamående. Mina ben, som vide det här laget var som överkokt spagetti, skakade.
Alla killar stod i en stor grupp bakom scenen.
Tiden var inne för domarna att kalla upp oss till scen för att berätta om vi gått vidare eller inte. En studioproducent kom fram till oss och sa till oss att det var vår tur att gå upp på scen. På darriga ben gick vi allihopa ut och radade upp oss på scenen.
- Okej killar, vi kommer att läsa upp namnen ett och ett, sa Simon Cowell högt.
Han började räkna upp namn. Ju fler namn han sa, desto mer nervös blev jag. Tillslut nådde han slutet av sin lista – jag visste att det bara var några namn kvar.
- Bret Ellings.
Alla käslor bara rann av mig. Bedövad från allt utom smärtan lyckades jag på något sett ta mig av scenen. Nedanför trappan stod Sophie och väntade på mig. Hon slog armarna om mig.
- GRATTTIS BRET! JAG VISSTE DET!

 - Jag kan inte fatta det, jag kan faktiskt inte fatta det, mumlade jag lågt.
Vi stod ett tag och bara höll om varandra. Vi avbröts inte förrens resten av killarna kom av scenen. Jag kunde urskilja Harrys ansikte i mitten av klungan. Han såg förkrossad ut.
Bomben slog ner. Harry hade inte gått vidare.


Harrys perspektiv:

Jag hade väntat och väntat på mitt namn, men det hade aldrig kommit. Jag hörde hur Brets namn ropades upp som det näst sista. En kille som hette Matt Cardle hade blivit den sista killen att komma med.
Resten av oss killar blev fösta av scenen. Jag kollade mig omkring. Flera av killarna bredvid mig grät. Själv kände jag inga känslor alls. Jag kände mig bara tom, som om jag inte visste vad jag skulle göra nu. Jag såg Louis en bit ifrån mig, han hade inte heller gått vidare kunde jag se på den uppgivna minen i hans ansikte. Uttrycket passade inte in i hans ansikte, Louis var alltid glad annars. Jag såg Hannah rusa fram till honom och slå armarna om honom. De stod där länge, Hannah tröstade Louis.
Det fick mig att tänka på Sophie. Var va hon?
Jag tittade upp och kollade mig omkring i rummet. Mina ögon mötte hennes nästan direkt, hon hade kollat mot mitt håll. Hon började tränga sig fram mot mig, men han inte hela vägen fram innan studioproducenten ropade efter allas uppmärksamhet:
- Okej alla, jag vet att ni är besvikna just nu, men domarna vill se några av er på scen igen. Han tog fram en lista. Fyra tjejnamn ropades upp innan han kom till oss killar:
- Liam Payne.
En lång mörkblond kille tog ett steg fram och anslöt sig till tjejerna. Jag kunde inte låta bli att tänka att han var lite lik Justin Bieber.
- Zayn Malik.
En mörk kille som stod snett bakom mig följde efter Liam.
- Louis Tomlinson.
Louis slet sig från Hannahs famn och ställde sig hon de andra. Jag log uppmuntrande mot honom när han tittade åt mitt håll.
- Niall Horan.
Den blonda killen precis bredvid mig hade stått och bitit på naglarna, men gav nu ifrån sig ett förvånad ljud och tog några steg fram till de andra.
- Harry Styles.
Jag stelnade till. Vad betydde detta?
Louis log brett mot mig och klappade mig på armen när jag kom fram till de andra.
En spänd stämning rådde medans vi återigen började gå uppför trapporna mot scenen. Jag vände mig om och hittade Sophies blick nästan direkt. Hon log uppmuntrande mot mig och ordade tyst ”Jag håller tummarna!”.

När vi kom ut på scen placerades vi i två grupper. En med tjejerna och en med killarna.
Nicole tog till orda:
- Okej allihopa, tack för att ni kom tillbaka – jag kan se på era ansikten att detta är svårt för er. Anledningen till att vi har kallat upp er igen är att när vi bedömde er så ansåg vi att ni inte platsade i programmet.
Mitt hjärta sjönk som en sten. Skulle de bara gnugga in det ännu mer att vi inte var tillräckligt bra?
- MEN, fortsatte Nicole, vi tycker att ni är för bra för att slänga bort.
Vi kollade på varandra med förvånade miner. Ingen av oss visste vad hon pratade om.
- Vi tror att det är en bra idé att dela upp er i två grupper, vilket betyder att ni har gått vidare. Grattis!

____________________________________________________________________________________________

Så här är kapitel 9! Kommentarerna försvann igen? That´s a shame, i would say - dom peppar verkligen!
Kanske kommer kapitel 10 ut ikväll, lovar inget - har en stor match ikväll - men ska försöka hinna med det!

”Soph! Var tvungen att gå upp tidigt för repetitionerna, men jag ville inte väcka dig – du är så vacker när du sover. Xx”

Hur lyckades han få mig att rodna även när han inte ens var i rummet?
Jösses, jag har fallit för honom – tänkte jag, och gick för att göra mig i ordning för dagen.

_________________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:
- AJ!
Runt omkring mig i rummet hördes spridda skratt. Okej, jag skulle antagligen också skrattat om någon gått rakt in i en lampa. Hela dagen hade mina tankar varit spridda, av naturliga skäl..
Sophie. Bara att ligga där i sängen med henne hade fått mig att gå runt som en fåne och dagdrömma. Skärpning Styles!
Till mitt försvar så var dagdrömmar det enda sättet för mig att träffa henne under dagarna, om så än bara i huvudet.

 
Det var fortfarande två dagar kvar av Bootcamp, imorgon skulle vi få reda på våra resultat.
Just nu satt jag med Bret och en kille som hette Louis bakom scenen. Vi hade alla hamnat i samma grupp under dans momentet, och sen dess hängt ihop.
Redan första dagen jag lärt känna honom hade jag förstått att han var fullständigt galen.

På ett bra sätt… tror jag i alla fall. Han hade en tendens att skrika saker i mina öron och så fort han hade sett mitt lockiga hår hade han börjat kalla mig för Curly.
Med andra ord, vi hade blivigt riktigt bra vänner - Louis var en sådan person som man var tvungen att älska. Louis berättade att han kom från Doncaster, och han var här tillsammans med sin flickvän Hannah – som han hade varit tillsammans med länge.
- Hon kunde inte motstå shoppingen, haha! sade han och lutade sig tillbaka i sin stol.
- Samma här, fast ja – Soph är min bästa vän, inte tjej! Sa Bret.
Great, det hade gått hela fem minuter sen jag tänkt på Sophie – och så var Bret tvungen att påminna mig om henne.
- Hey, jag borde para ihop henne med Hannah – på så sätt slipper jag följa med henne på alla de galet långa shoppingrundorna. My feets are killing me man!
Vi skrattade åt Louis.
- Vi kanske kan hitta på något allihopa? Ikväll är vi lediga, och vi måste ju fira att vi överlevt bootcamp!
Jag blev taggad på Brets förslag, och Louis verkade inte värre. Han började hoppa upp och ner på sin stol:
- FEEST!

Senare på kvällen:
Vi stod alla fem nere i lobbyn. Louis hade presenterat oss för Hannah – en söt blond tjej. Hon var precis som Louis, omöjlig att inte tycka om.
Vi hade bestämt oss för att äta på en restaurang inte allt för långt bort från hotellet, så vi började gå ditåt.
Sophie och Hannah gick arm i arm några meter framför oss killar.
Sophie hade tagit på sig en blommig klänning som slutade mitt på hennes gyllenbruna lår. Håret flög fritt ner över ryggen när hon kastade huvudet tillbaka och skrattade åt något som Hannah hade sagt. Det hade klickat direkt mellan dem.

Väl inne på restaurangen blev vi visade till ett litet bås inne i hörnet.
Jag gled snabbt in så att jag hamnade bredvid Sophie.
När jag satt såhär nära henne kunde jag känna den svaga doften av hennes parfym, och den gjorde mig galen.

Medans vi fick våra menyer och började beställa bestämde jag mig för att det var dags för lite fult spel.
Jag lät min hand vandra ner under bordet tills den hittade vägen till Sophies knä. Jag kunde känna hur hon stelnade till bredvid mig, men brydde mig inte. Jag lät mina fingrar vandra upp för hennes lår, tills jag nådde klänningskanten. Jag hörde hur Sophie drog efter andan.
Runt omkring oss flöt konversationen på, ingen hade märkt vad som utspelade sig mellan mig och Sophie. Sophies hand letade sig också ner under bordet, och hennes fingrar flätade sig med mina. Så satt vi ända tills vår mat kom och vi behövde båda våra händer för att kunna äta.

Sophies perspektiv:
Harry gjorde mig galen. Hela kvällen hade han fått mig att känna mig som en tickande bomb, bara genom att mjukt smeka mitt lår.
Jag kunde bokstavligt talat inte stå ut längre. Jag ställde mig upp.
- Jag ska bara gå på toaletten, deklarerade jag högt.
Bret nickade mot mig och vände sig sedan tillbaka till Hannah och Louis – som var djupt inne i en konversation om en film de hade sett för några dagar sedan.
När jag gick bort från bordet vände jag mig om och gav Harry en menande blick.

*Knack Knack*
Jag hann knappt vrida upp låset på toalettdörren innan Harrys läppar mötte mina. Han drog mig nära och kysste mig hårt.
- Gud, jag har längtat efter att få göra det där, andades han när vi båda drog efter andan.
Hans händer vandrade sig ner längs med mina midja och placerade sig på mina höfter.
Jag lade armarna runt hans hals och kysste honom mjukt.
- Jag har saknat dig, viskade jag till svar.
Han placerade fjäderlätta kyssar på min hals, och fortsatte sedan att kyssa sig ner till mitt nyckelben.
Precis då slogs dörren till toaletten upp.
- Åh herregud! Förlåt! Utbrast Hannah förskräckt när hon såg oss.

Hon stängde blixtsnabbt dörren igen. Jag och Harry kollade på varandra, båda med skrämda uttryck i ögonen. Skulle hon gå rakt ut och berätta för Bret och Louis vad som hade hänt?
- Igen, hur kunde vi glömma låsa dörren igen?! Mumlade jag lågt för mig själv.
- Soph, jag vet att du inte vill berätta för Bret än. Men tänk om det bara är bra att han får reda på det..
- Inte så här! avbröt jag honom. Det var inte såhär jag hade tänkt att det skulle gå till. Jag hade haft en noga utarbetad plan, och den hade inte på långa vägar varit liknande vad som precis hänt.
- Nej, Inte så här! upprepade jag, mer bestämt denna gången.
Jag slet mig från Harrys armar och sprang efter henne.
- Hannah, vänta!

Jag stelnade till lite, och mötte Harrys blick. Hans gröna ögon borrade sig in i mina, och jag rodnade lätt. Han skakade långsamt på huvudet – som för att försäkra mig om att han inte berättat något. Jag bröt ögonkontakten för att Bret inte skulle bli misstänksam.
- Jaså?
Bret, som missat mitt och Harrys tysta utbyte, fortsatte oberört:
- Och han vägrar berätta vem! Jag lovar Harry, jag kommer att komma på det! Vänta bara!

________________________________________________________________________________

Sophies perspektiv:
Resten av dagen passerade utan att jag och Harry fick någon chans till att vara ensamma, eftersom att Bret vakade över Harry som en hök.
Jag misstänkte att han desperat försökte komma på vem Harrys ”mysteriska tjej” (som han envisades med att kalla det) var, eftersom att han så fort Harry ens pratade med någon tjej tog några steg närmre.
 Jag var tvungen att skratta för mig själv, vi behövde i alla fall inte längre oroa oss för att Bret kommit på oss, han var helt ute och cyklade.

Kvällen hade kommit, och jag satt i skräddarställning på min säng och gjorde ett försök till att måla mina tånaglar – något som gick lite si sådär. Det röda lacket ville inte som jag ville, och det såg mer ut som om någon hade bankat mina tår blodiga med en klubba än målat dem. Jag suckade högt och gav upp.
Plötsligt hörde jag någon knacka på min dörr. Jag reste mig upp och tassade fram för att öppna den.

På andra sidan dörren stod Harry, och jag släppte snabbt in honom – eftersom att Brets rum låg precis bredvid, och jag inte ville riskera att han skulle se oss.

Harry lade armarna om min midja och kysste mig mjukt. Vi stod där länge och bara höll om varandra.
- Jag har saknat dig, sa jag efter ett tag.
- Jag har saknat dig också, sa han.
Han drog sig ifrån mig och tittade på mig med en blick som fick mig att smälta.
Varför fick alltid Harry mig att känna mig som om jag tappat talförmågan?
Plötsligt lade han märke till mina tånaglar, och gav ifrån sig ett tjut:
- Vad har hänt med dina fötter?!

Jag skrattade högt åt hans oroliga ansiktsuttryck.
- Hahaha, ett totalt misslyckat försök på pedikyr..
Han höjde på ögonbrynen.
- Fråga inte ens, svarade jag honom.


Vi gick bort till soffan. Eftersom att klockan hunnit bli ganska mycket bestämde vi oss för att sätta på en film. Medans introt började rulla kurade jag och Harry ihop oss i soffan. Harry satt bakåtlutad med en stor kudde bakom huvudet, och jag låg med huvudet vilandes mot hans bröstkorg.
Filmen – Dear John - var en av mina favoriter.
Det var en sådan film som jag visste att jag skulle kunna kolla på hundratals gånger, men ändå gråta varje gång.
Denna gång var ju såklart inget undantag.

Jag snörvlade djupt och högt in i Harrys halsgrop.
- Så ja gumman, det är okej.
Harrys tröstande ord fick mig att le.
- Jag vet om att det bara är en film och allt sånt, men jag kan inte hjälpa det. Hon är så elak när hon lämnar honom sådär, hon kan ju inte bara skriva ett brev till honom!! Sa jag upprört.
Harry skrattade bara åt mig.
- Jag är allvarlig, jag tror aldrig att jag kommer kunna förlåta Amanda Seyfried för det där!
- Men hur ska du då kunna kolla på Mamma Mia? Kom igen nu Soph, tänk ett steg längre!
Nu var det min tur att skratta.

Vi satt där i vad som kändes som evigheter och bara pratade.
Jag sneglade på klockan, som vid det här laget visade på halv ett.
- Herregud Harry du ska ju upp jätte tidigt imorgon!
- Shit! Jag glömde helt tiden!
Vi reste oss ur soffan och stannade vid dörren.
Harry lyfte upp min haka så att jag kollade upp på honom. Hans ögon mötte mina och han kysste mig mjukt och länge.
- Du kan ju alltid sova här om du vill? sa jag när han avslutade kyssen.
- Är du säker?
- Ja, det är ju sent, lika bra att du stannar här hos mig.
Han skrattade lågt:
- Okej, men har du en tandborste jag kan låna?
- Javisst, det finns inne på badrummet.
Han försvann iväg och jag gick själv och gjorde mig i ordning för sängen.
Plötsligt kommer Harry utvandrande från badrummet i bara boxershorts. Jag kunde inte hjälpa att mina ögon drogs till hans vältränade mage. Han såg att jag kollade och skrattade:
- Hoppas att du inte har något emot att jag sover i bara boxer?
- Nejdå! svarade jag, nästan lite för snabbt.
Vi kröp ner under täcket båda två. Harry lade en arm runt min midja, och våra ben ihop trasslade. Våra ansikten var bara några centimeter från varandras.
- God natt Soph, sa Harry och gav mig en puss i pannan.
- God natt Harry, svarade jag och slöt ögonen.

Plötsligt hörde jag en till knack på dörren, hårdare den här gången.
- Hey Harry! Vill du hitta på något?
Vi stelnade båda till när vi hörde Brets röst utanför dörren.
- Jag gick till Sophies rum, men hon var inte där – har du sett henne förresten? fortsatte han.
- Ehhhhm, nej jag vet inte var hon är! Ropade jag som svar.
- Hmm okej, men ville du hitta på något eller?
Jag hörde dörren öppnas och vi insåg med fasa att vi hade glömt låsa dörren efter oss.

______________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:
Vi kunde höra Brets steg komma genom den stora sviten. Innan jag hann reagera flög Sophie upp och sprang iväg bort mot badrummet. På vägen snappade hon upp sitt linne som låg bredvid oss på sängen. Hon vände sig i dörren och satte tyst ett finger mot sina läppar. Jag nickade som svar, jag skulle inte säga något. Hon försvann in till badrummet och låste dörren efter sig.
Några sekunder senare kom Bret in i rummet. Jag låg fortfarande kvar på sängen.
- Stupade du direkt när du kom hem igen eller?
Jag mumlade något till svar.
Bret kom fram och satte sig bredvid mig. Vi pratade lite om dagen, eller ja – Bret pratade, och jag kom mest med korta svar. Bret verkade märka att jag var lite disträ, för helt plötsligt sa han:
- Harry har det hänt något? Du har betett dig konstigt hela dagen.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. Ja, jag är ju tillsammans med Sophie, din bästa kompis, fast vi håller det hemligt för dig. Det var antagligen inte ett jättebra svar, så jag bestämde mig för att spela oförstående och ryckte bara på axlarna.
Då fick Bret plötsligt syn på något bakom mig. Han höjde på ögonbrynen.
- Harry..? du är såå busted! Sa han och började asgarva.
Jag, som inte fattade vad det roliga var, vände mig om och mitt hjärta stannade nästan när jag såg vad det var som Bret hade fått syn på..
Slängd över sänglampan hängde Sophies behå…

Sophies perspektiv:
Jag stod med örat klistrat mot badrumsdörren och lyssnade på vad som hände där ute i rummet. Plötsligt hörde jag Brets höga skratt:
- Har du haft en tjej här inne Styles? Hon glömde nog något, hahaha!
Jag stelnade till där jag stod inne på badrummet.. herregud, behån!! Jag hade inte tänkt på den när jag flydde in till badrummet, utan bara tagit på mig mitt linne i farten.
- Eh.. Alltså, ja.. men..
Harry visste uppenbarligen inte vad han skulle svara på Brets fråga.
Åh, hur kunde jag vara så dum? Stackars Harry, som var försatt i denna situationen.
Jag stod tyst kvar på mitt gömställe och hoppades innerligt att Bret inte skulle få för sig att gå in på badrummet.

Efter kanske tio minuter lyckades Harry övertyga Bret om att de borde gå till hans rum istället. Först när jag hörde dörren stängas efter dem vågade jag låsa upp badrumsdörren och gå ut. Jag var antagligen tvungen att skynda mig tillbaka till mitt rum – eftersom att jag var ganska så säker på att Bret och Harry skulle gå dit.
 Jag letade snabbt upp min behå – som låg slängd över sänglampan.
.. Klassiskt, tänkte jag och suckade.

Jag tog på mig den, och gick sedan ut ur Harrys rum.
Efter att ha sett till att rumsdörren låst sig efter mig gick jag bort mot hissarna. Jag såg att jag fick många konstiga blickar från folk som jag mötte, och konstaterade att det antagligen var för att jag bara hade på mig pyjamasshorts och ett linne.

Jag ångrade nästan att jag inte hade tagit på mig en av Harrys alla hoodies..

När jag kom tillbaka in i mitt rum igen slängde jag mig på soffan och tänkte över vad som faktiskt precis hade hänt. Jag och Harry hade, jaa.. vi hade gått betydligt längre än vi gjort innan, och sen hade Bret kommit.. Jag gömde händerna i huvudet, det där var alldeles för nära ögat!

Brets perspektiv:
Jag tog en bit av min frukost macka och tittade upp på Harry som satt mitt emot mig vid ett litet bord i hotellresturangen.

- Kom igen! Vem är det? tjatade jag.
Ända sedan igår kväll när jag hade hittat behån på Harrys rum hade jag försökt ta reda på vem den tillhörde. Men Harry sa inte ett ord. Han bara vred på sig i stolen och såg besvärad ut.

- Är det någon av de andra sökande? ÄR DET CHER??! fortsatte jag. Jag visste att Cher och Harry hade lärt känna varandra lite efter vår första audition, men inte om det var mer än så.

- NEJ! utropade Harry förskräckt, vi är bara vänner! Plus att Cher har ju för sjutton en pojkvän!

- Varför vill du inte berätta? jag lovar att inte döma dig – även om det är hon den där lättfotade tjejen som alltid hänger efter dig, vad heter hon nu??
Ända sedan Bootcamp hade börjat hade någon jobbig, blod brud hängt efter Harry som något jävla plåster. Jag visste inte hur han stod ut om jag skulle vara ärlig.

- Josie, suckade Harry.

- ÄR DET HON?!!

- NEEJ!
Precis då kom Sophie och satte sig vid vårt bord. Harry såg lättad ut, som om detta betydde att utfrågningen skulle sluta. Så lätt skulle herr Styles inte komma undan, tänkte jag ondskefullt. Jag lutade mig fram mot Sophie.
- Har du hört det senaste? Vår gode vän Harry här hade det mysigt med en tjej på sitt rum igår!

Jag kramade henne hårt. Länge stod vi där. Jag viskade i hennes öra:
- Okej, vi väntar tills efter Bootcamp?
- Efter Bootcamp, höll hon med.
____________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:
Efter Bootcamp. Efter Bootcamp.
Sophies ord spelades upp i mina öron, om och om igen.
Bootcamp hade satt igång på allvar nu, vi var redan inne på dag 3, och den mesta av vår tid spenderades åt att träna och sjunga. Jag hade knappt hunnit träffa Sophie, i alla fall inte ensam.
Jag blev galen av att stå och prata med henne och Bret, och inte kunna kyssa henne vilket var vad jag ville.
Men vi hade kommit överens om att inte berätta något förrän efter Bootcamp, vilket betydde att vi var tvungna att låtsas som om allt var som vanligt.
Jag fick nöja mig med att ge henne trånande blickar hela dagarna.

Senare samma dag:
Jag föll utmattad ner på min säng. Den långa dagen var äntligen över.
Hela dagen hade vi tvingats dansa, något som jag inte skulle vilja påstå att jag är jättebra på. Jag tänkte igen dagen när jag plötsligt hörde en knack på dörren.
Åh nej, nu kommer de för att säga att vi måste tillbaka och göra en till jävla dans eller en intervju eller något tänkte jag surt när jag gick för att öppna dörren.
Men till min förvåning var det inte någon sur studioproducent som stod utanför dörren.
Utan att knappt ha hunnit reagera kände jag två armar knuffa in mig i rummet igen. Sophie stängde försiktigt dörren efter sig och vände sig sedan om och log mot mig.
Hon hade på sig ett par korta pyjamasshorts och ett löst linne.
Kläder som visade mycket hud..
Jag kunde inte hålla mig längre utan kastade mig törstigt efter henne.
 3 dagar utan att få kyssa henne var som ren tortyr.
Jag tryckte upp henne mot dörren och stötte hårt mina läppar mot hennes. Hon drog händerna genom mitt hår och fördjupade vår kyss som blev mer och mer passionerad. Jag lyfte upp henne och hon slog benen runt min midja. Jag bar henne bort till sängen och tillsammans föll vi ner på den mjuka madrassen. Sophie skrattade lågt och gjorde mig alldeles yr av lycka. Vi rullade runt på sängen så att jag låg överst, med henne fångad under mig. Jag lyfte på huvud och kollade henne djupt i ögonen.
Hon var den vackraste och mest perfekta tjejen jag någonsin sett, där hon låg med ett skratt lekande på läpparna och sina underbara bruna ögon som kollade in i mina. Hennes hår låg utspritt omkring henne på kuddarna. Hon skulle aldrig kunna inse hur vacker hon var just nu. Hon drog ner mig till henne igen och kysste mig djupt. Mina händer började röra sig upp till hennes midja, och in innanför det där linnet..

Hon började knäppa upp min skjorta medans jag drog linnet av linnet. Jag böjde mig ner och kysste henne på halsen. Sophies andning började bli ansträngd och hon jobbade fortfarande på att få upp knapparna i min skjorta. Mina händer vandrade längs hennes rygg tills jag nådde hennes behåspänne. Jag mötte hennes blick:
- Är du säker?
Hon nickade:
- Helt säker.
Jag kysste henne igen, och knäppte med en hand upp behån och kastade iväg den genom rummet. Hennes varma hud var nu direkt mot min och jag böjde ner huvudet för att..
Plötsligt hörde jag en till knack på dörren, hårdare den här gången.
- Hey Harry! Vill du hitta på något?
Vi stelnade båda till när vi hörde Brets röst utanför dörren.
- Jag gick till Sophies rum, men hon var inte där – har du sett henne förresten? fortsatte han.
- Ehhhhm, nej jag vet inte var hon är! Ropade jag som svar.
- Hmm okej, men ville du hitta på något eller?
Jag hörde dörren öppnas och vi insåg med fasa att vi hade glömt låsa dörren efter oss.

_______________________________________________________________________________________

Åh! Tack för alla kommentarer! De värmer! (Sjukt ironisk!!)
Inte en enda kommentar? Gör inte det här för kommentarer, men det skulle vara kul att veta om jag ens har några läsare? Några läsare finns här ju ändå!
Tre kommentarer -kom igen, jag sätter ribban lågt här- och ni får kapitel sex ikväll!

"Hon berättade om sin familj och sina vänner. Jag tvingade mig själv att inte le allt för stort när hon berättade att hon inte hade någon pojkvän, även om jag jublade inombords.
Nästan 3 timmar senare rullade tåget in på Kings Cross station. Sophie ruskade om Bret och vi tog våra väskor och klav av tåget. Eftersom att vi hade konstaterat att vi skulle bo på samma hotell så gick vi tillsammans för att leta upp en taxi."
_______________________________________________________________________________

Sophies perspektiv:
Jag klev ur duschen och sträckte mig efter handduken. Vi hade redan varit här i London i tre dagar. Jag, Bret och Harry hade gått runt i staden och shoppat, ätit glass och bara tagit det lugnt. Jag kunde märka på de båda pojkarna att de var nervösa inför Bootcamp, även om jag är ganska säker på att de försökte dölja det för mig.

Idag hade vi bestämt oss för att åka London Eye. Jag gick fram till min resväska och drog upp ett par vita jeansshorts. Till det tog jag på mig ett blommigt linne, och avslutade det hela med att sätta på mina Raybans – eftersom att det var så soligt ute.
Jag gick för att knacka på Brets dörr och se om han var klar. Han öppnade dörren, fortfarande invirad i sitt stora täcke. Han såg inte alls frisk ut.
- Bret, hur är det?! Utbrast jag.
- Okej, bara lite feber tror jag.
Jag gick fram för att känna på hans panna. ”Lite feber” var det minsta man kunde kalla det, han var stekhet! Jag sköt in honom i rummet igen.
- Bret du måste vila! Vi stannar hemma idag!
- Men du och Harry kan fortfarande åka, jag vet hur mycket du såg fram emot London Eye Soph, du kan helt enkelt inte missa det bara för att jag stannar hemma!

Efter övertalning gick jag med på att åka, även om jag inte ville lämna Bret ensam när han var så sjuk. Jag lämnade hans rum, och tog hissen ner till lobbyn. Där stod Harry redan och väntade. Han var klädd i ett par upprullade chinos och en vit t-shirt. Jag log när jag såg att även han hade sina Raybans på sig. Jag kunde inte låta bli att tänka hur snygg han var.
- Bret stannar hemma idag, han har jättehög feber, förklarade jag, är det okej om det bara blir du och jag?

Harrys perspektiv:
Okej? Skämtade hon med mig. Självklart var det okej för mig.
Vi började gå mot London Eye medans vi pratade om dagarna vi haft här i London.

Jag sneglade på henne medans vi gick. Hon var så vacker, med solen som lyste i hennes utsläppta hår.
Hur skulle jag kunna berätta för henne att jag gillade henne som mer än en vän?

När vi kom fram till London Eye betalade jag för oss båda och vi gick in i en vagn.

Jag och Sofie fick en vagn för oss själva. När hjulet började snurra fick Sofie ett oroligt uttryck i ansiktet.
- Vad är det?
- Haha, nej inget, egentligen.. det är bara det att jag är ganska höjdrädd, skrattade hon nervöst.

Ganska höjdrädd visade sig snart vara en klar underdrift. När vi nästan var ända uppe på toppen så såg jag att Sofie skakade och höll sig krampaktigt i stången. Utan att egentligen tänka gick jag fram till och lade en arm om henne.
Först verkade hon förvånad, men log sen tacksamt mot mig.
Hon lutade huvudet mot min axel och vi kollade ut över London.


Sophies perspektiv:
Det kändes tryggt att stå lutad mot Harrys axel. Men samtidigt var jag förvirrad, gillade han mig som mer än en vän? Eller var det bara mina känslor för honom som var så genomskinliga?
Harry viskade i mitt öra:
- Hey, du skakar inte längre.
- Jag känner mig väl trygg när jag står såhär med dig, svarade jag ärligt.
Åh nej, det där var ju definitivt genomskinligt, tänkte jag ironiskt. Jag borde kanske inte ha sagt så. Jag kollade upp mot Harrys ansikte för att se hans reaktion. Till min förvåning tittade han redan på mig. Han hade ett stort leende på läpparna, det underbara leendet som bara Harry kunde le. Vi stod där och bara tittade på varandra i några sekunder innan Harry lutade sig ner mot mig, med blicken fäst på mina läppar.

Vi möttes i en perfekt kyss. Efter några sekunder blev kyssen djupare, och han tryckte upp mig mot räcket. Jag lade armarna om hans hals och särade på läpparna. Hans tunga mötte min och jag kunde känna hur det pirrade i hela mig.
I flera minuter fanns inget annat än Harrys läppar mot mina. Inte förrän vi kunde känna vagnen stanna drog sig Harry tillbaka. Han kollade mig rakt i ögonen med ett stort leende på läpparna.

Harrys perspektiv:
Hon var så vacker där hon stod – fortfarande med sina armar kring min hals och ett blygt leende. Utan ett ord gick vi ur vagnen och började gå längs med gågatan.
Solen sken fortfarande lika mycket och passade väl ihop med mitt humör just nu.

Så jävla lycklig! Livet kunde inte bli bättre just nu.
Jag tog Sophies hand, och hon mötte blygt mig blick.
- Harry?
- Ja?
- Hur länge har du.. jag menar.. hur länge har du känt, ja, såhär? Frågade hon och rodnade lite.
- Ända sen jag såg dig för första gången på X-Factor auditionen. Jag trodde du var tillsammans med Bret, och ja, jag antar att jag blev avundsjuk, erkände jag och tryckte hennes hand.

Resten av dagen gick vi runt i London och kollade i butiker, båda med ett stort leende på våra läppar.
 

När vi närmade oss hotellet senare under eftermiddagen stannade Sophie plötsligt. Hon tittade upp på mig.
- Harry, vi kan inte berätta det här för Bret. Inte än i alla fall, inte såhär precis innan Bootcamp.
- Varför då? Han kommer ju att få reda på det så småningom, svarade jag förvånat.
- Du förstår inte, varje gång detta händer blir Bret, ja lite överbeskyddande kan man väl säga. Jag vill bara inte att något ska distrahera honom just nu, inte dig heller för den delen.
Jag kramade henne hårt. Länge stod vi där. Jag viskade i hennes öra:
- Okej, vi väntar tills efter Bootcamp?
- Efter Bootcamp, höll hon med.

En vecka senare

Brets perspektiv:

Jag kollade ut genom fönstret på tåget. Utanför svepte det Engelska landskapet förbi.
Jag satt i en kupé tillsammans med Sophie, eller ja.. Jag satt och Sophie låg raklång utsträckt på sätet med huvudet i mitt knä. Hon hade somnat nästan direkt när vi klivit på tåget den morgonen, och sov fortfarande.
Jag skulle aldrig gått med på att följa med på denna resan om inte Sophie hade hotat med att åka ensam. Bara tanken av att hon skulle gå runt själv på Londons gator gjorde mig illa till mods, så vad hade jag för val?
Kalla mig överbeskyddande, men sån är jag.

Jag kunde känna tåget sakta in och rulla sakta in på en liten perrong. Vi befann oss i en liten by, ganska pittoresk. ”Holmes Chapel, Cheshire” kunde jag läsa på en stor skylt.

Under skylten stod en kille jag kände igen.
Harry Styles.
Han hade på sig en stor Jack Wills tröja och ett par hängiga jeans. Bredvid honom stod en stor resväska. Tåget stannade helt och Harry klev på. Några minuter senare kunde jag se honom i rutan i dörren in till vår kupé, jag vinkade till honom.

Harrys perspektiv:
Jag lunkade fram i korridoren i tåget och letade efter en ledig plats. De flesta verkade vara upptagna dock, även om det fortfarande var tidigt på morgonen verkade det vara många som skulle in till London. Jag fortsatte framåt och kollade in i kupéerna efterhand.
Jag blev förvånad när jag såg Bret vinka till mig genom en av dörrarna.
- Hallå!
- Hej där Styles! Du ser pigg och glad ut, hälsade Bret.
Han hade rätt, jag var inte den mest morgonpigga människan jag kände – och just idag hade det varit extra svårt att slita mig från min säng.
Jag svarade dock inte Bret, mina ögon hade fastnat på Sophie – som låg och sov med huvudet i Brets knä. Bret följde min blick och himlade med ögonen.
- Hon har en tendens att somna.. ja, hela tiden egentligen!
Jag skrattade högt och slog mig ner mittemot Bret.

De närmsta timmarna satt jag och Bret och pratade. Sophie sov fortfarande.
Herregud, hur kan man sova så länge? tänkte jag.
Medans hon sov strök Bret hennes hår, om och om igen. Till min irritation insåg jag att jag var lite avundsjuk på honom. Jag ville också ha Sophie sovande i min famn, och stryka hennes hår sådär. Jag tvingade mig att skaka av min irritation. Bret och Sophie var bara vänner intalade jag mig gång på gång. Bara vänner..

Jag och Bret upptäckte att vi hade mycket gemensamt, och under resan hann vi bli goda vänner. Han berättade att Sophie övertalat honom till en tidig shoppinghelg innan Bootcamp, och undrade varför jag åkt så tidigt.
Sanningen var att jag inte kunde spendera en dag till hemma i Holmes Chapel, nervöst väntade på att Bootcamp skulle börja. Hemma kunde jag ju inte berätta för någon att jag hade gått vidare, vilket gjorde det lite svårt för mig att umgås mina vänner, eftersom att Bootcamp var allt jag tänkte på. Det var skönt att äntligen ha någon att prata om det med, konstaterade jag.

Plötsligt började Sophie att röra på sig i Brets famn. Hon slog upp ögonen och kollade sig förvirrat omkring.
- Var är jag?
- Haha, Sophie du är på tåget till London, svarade Bret.
- Just det ja. Hon tittade sig omkring i kupén och jag kunde se hennes ögon spärras upp i förvåning när hon såg mig. Jag log.
- Hej Sophie.
- Harry! Hur länge har du varit här?
Jag kollade på klockan i min mobil.
- Två timmar, mer eller mindre, konstaterade jag.
- OCH DU VÄCKTE INTE MIG? tjöt hon och slog Bret löst på armen
- Aj! Sa han, fast än att det knappast kunde gjort så ont – Sophie såg inte ut att vara den starka typen. Särskilt inte just nu, när hon hade på sig en hoodie som var alldeles för stor (jag gissade på att det var Brets). Hennes svarta hår hängde fram över ena axeln i en lång fläta, men runt hennes ansikte hade testar slitit sig fria. Gud, hon var lika vacker som jag mindes henne.
Jag insåg att jag stirrade på henne (igen) och tittade generat bort. Varken Bret eller Sophie verkade dock ha märkt något – de var upptagna med att låtsasgräla.
Jag lutade mig tillbaka i stolen och slappnade av.

En timme senare vaknade jag upp igen. Jag såg att Bret sov, men Sophie var vaken och satt och knappade på sin mobil. Jag sträckte på mig. När Sophie såg att jag var vaken log hon.
- God morgon sömntuta!
- Haha, god morgon!
Hon lade undan sin mobil och tittade på mig.
- Berätta om dig själv Harry!
- Haha, det finns inte så mycket att berätta, svarade jag. Vad skulle jag säga?
- Berätta ändå!
De närmsta timmarna satt vi och pratade lågt, för att inte väcka Bret. Sophie och jag pratade om allt – jag var förvånad över att det var så lätt att prata med henne.

Hon berättade om sin familj och sina vänner. Jag tvingade mig själv att inte le allt för stort när hon berättade att hon inte hade någon pojkvän, även om jag jublade inombords.
Nästan 3 timmar senare rullade tåget in på Kings Cross station. Sophie ruskade om Bret och vi tog våra väskor och klav av tåget. Eftersom att vi hade konstaterat att vi skulle bo på samma hotell så gick vi tillsammans för att leta upp en taxi.

Sophies perspektiv:

Jag stod i anhörigrummet och kollade på en TV skärm vad som hände ute på scenen. Brevid mig stod Dermot O´Leary med en kameraman. Kameran verkade inte rulla, så jag vågade mig fram några steg närmre TV:n. Det här med uppmärksamhet hade jag aldrig riktigt tyckt om.

När Bret kom ut på scenen började publiken jubla. Högt.
Herregud han har ju inte ens sagt sitt namn än, tänkte jag och suckade. Jag sa ju att hans utseende skulle komma till god användning.
På skärmen följde jag med spänning hur Bret charmade både publiken och juryn. Jag himlade med ögonen.
Snart började Brets röst sprida sig i rummet. Jag slöt ögonen och njöt.
Jag älskade Brets röst, den gav mig alltid rysningar i ryggraden. Hans lena, djupa stämma levererade orden till Howie Day´s låt Collide, en av mina favoriter.
Alldeles för snabbt tog låten slut, och jag återvände till verkligheten. Publiken stod upp och jublade, såg jag när jag öppnade ögonen igen.

 Sedan blev allt så spännande, jag märkte inte ens att Dermot och hans kameraman hade slutat prata och nu filmade mig – jag var helt inne i vad som hände på skärmen.

Alla tre domarna lovordade Bret, och jag började hysteriskt att hoppa upp och ner.
Fast än att jag alltid vetat att Bret var en helt fantastisk sångare så kändes det overkligt när han fick tre ja. Jag skrek rakt ut och höjde armarna i luften.

 På skärmen kunde jag se Bret lämna scenen, och mycket riktigt – några sekunder senare stod han i dörröppningen med ett stort leende i hela ansiktet. Jag sprang fram till honom och kastade mig i hans famn.
– Du gjorde det! Du är vidare, viskade jag i hans öra.
Han lyfte upp mig och snurrade mig några varv i luften. När han släppte ner mig på golvet igen skrattade vi båda två.
Dermot kom fram till oss. Jag stelnade till när jag insåg att jag antagligen blivit filmad. Jag hade ju för sjutton stått framför TV:n och hoppat upp och ner!

- Grattis! Sa han och vände sig sedan till kameran.
Jag skulle dragit mig undan och låtit Bret sköta sin intervju själv, men han höll mig i ett fast tag med en arm slängd runt mina axlar. Jag var bokstavligt talat fast där. Great..

Brets perspektiv:
Jag var fortfarande i sjunde himlen.
Jag hade stått på scen inför tusentals personer – OCH en jury – OCH jag hade gått vidare i X-Factor! Som om det sedan inte kunde bli bättre så hade Dermot O´Leary sedan kommit rakt fram till mig för en intervju. Om jag inte hade stöttat mig på Sophie hade mina ben säkert vikt sig under mig.
Sophie.. vart hade hon tagit vägen förresten?

Jag hittade henne framför TV:n. På skärmen såg jag killen jag träffat tidigare, Harry. Han sjöng Isn´t She Lovely av Stevie Wonder.
– Wow han är riktigt bra! Sa jag till Sophie.
– You think? Sa hon sarkastiskt. Jag såg att hon hade ett stort leende på läpparna.
Vi såg på hur Harry framförde sin låt – och fick minst lika mycket applåder som jag fått.
Vi buade högt när Louis bestämde sig för att säga nej, men jublade högt när Harry ändå gick vidare.
När Harry dök upp i dörröppningen gick jag fram för att gratulera honom. Sophie följde efter mig.
– Grattis Harry!
Han log stort, och då menar jag stoort.
– Tack! Grattis själv förresten!
Jag kunde se att han sneglade på Sophie, som stod vid min sida.
– Harry, detta är Sophie min bästa vän. Soph, detta är Harry, presenterade jag dom.
– Hej, sa Sophie och log stort.

Harrys perspektiv:
Jag smälte inombords. Det där leendet fick mina ben att darra.
– Grattis! Du var jättebra! Sa hon blygt.
Det kändes som om jag tappat talförmågan helt.
Säg något Styles, sa jag till mig själv.
– Tack.
Fin replik, bra där.
Precis då kunde jag se min familj komma springande. Jag gav Bret och Sophie en ursäktande blick och sade hejdå innan jag gick bort till min hysteriskt skrikande mamma. 

Sophies perspektiv:
Två veckor hade gått sen Brets audition. Vi var hemma igen, och allt borde vara som vanligt. Men det var det såklart inte..
Bret var redan nervös inför Bootcamp, som skulle börja om lite drygt två veckor - men redan om en vecka skulle vi två åka in till London – jag hade övertalat honom att spendera en helg där innan Bootcamp började eftersom att jag ville shoppa!
Han hade suckat, men gått med på mitt förslag. Jag tror att den största anledningen till att han följde med var att jag hotat att åka ensam annars – jag visste att han aldrig skulle låta mig åka ensam till London.
Jag skrattade lågt, min plan hade funkat!
Jag gick fram till min stora väska som låg i hörnet – jag hade redan börjat packa – och slängde ner en blommig klänning. Åh jag längtade redan tills nästa vecka!

Sophies perspektiv:
- Soph, det här händer verkligen, sa Bret och tryckte min hand krampaktigt.
- Du klarar det här! det är din dröm, skrattade jag.
Jag kollade på honom. Han hade ett oroligt uttryck i ansiktet. Det bruna håret var lika perfekt ofixat som vanligt och de stora mörka ögonen tittade rakt i mina.
Trots att Bret och jag varit bästa vänner i nästan sex år var minen jag kunde tyda i hans ögon en min som jag aldrig stött på innan – en blandning av misstro, nervositet och rädsla.
Jag gav honom en hård kram.
- Bret du kommer att glänsa!
Hand i hand tog vi de sista stegen in i väntrummet. Omkring oss såg vi hundratals andra X-Factor sökande som slagit sig ner i små grupper runt om i rummet. Medans Bret gick för att fylla i ansökningsformuläret letade jag upp två lediga stolar åt oss. Själv var jag bara där för moraliskt stöd. Bret skulle aldrig erkänna det för någon annan än mig, men aldrig i livet att han skulle våga göra det här ensam, faktum var att han antagligen skulle vända i dörren.
Jag tittade på Bret där han stod i kön. De slitna jeansen hängde precis lagom mycket och till det bar han en skinnjacka med en vit t-shirt under. Han lyckades såklart precis som vanligt se perfekt stylad ut – men jag visste att han bara hade tagit det som låg överst i garderoben.
Det var precis den lätta inställningen som alltid fick tjejerna att dras till honom. Många gånger hade vänner till oss misstagit sig och trott att jag och Bret var ett par, men då skrattade vi bara – själva tanken var absurd. Ända sen vi var 11 år hade vi varit oskiljaktiga, men vi hade aldrig varit tillsammans. Nu var vi 17 och fortfarande lika nära.
De flesta av mina tjejkompisar tyckte det var konstigt att min bästa vän var en kille, men jag visste att de flesta av de även var avundsjuka för att jag och Bret var så nära – tjejtjusaren som han är.
Precis då vände sig Bret om mot mitt håll, och när han såg att jag tittade på honom gav han mig ett bländande leende.
Jag suckade, ja han skulle definitivt krossa hjärtan.

Brets perspektiv:
Jag vred på mig i den obekväma stolen. Jag var stel efter timmar och timmar av väntande. Jag sträckte på ena armen – den andra vilade runt Sophie som sov med huvudet på min axel.
Det långa svarta håret hängde ner framför hennes ansikte. Jag strök försiktigt undan håret och tittade på henne. Sophie var min allra bästa vän och den enda som jag skulle vilja ha här med mig just nu.
Jag tittade upp. Längre bort i rummet satt en kille med brunt, lockigt hår och kollade på mig och Sophie. När han såg att jag kollade på honom vände han snabbt bort huvudet. Jag var fullt medveten om att det var Sophie han kollat på, hon var så vacker när hon sov.
Jag kikade ner på henne igen. Trots att hon sov var munnen formad i ett leende och en skrattgrop lekte på kinden.
Hon såg så rofull ut, tänkte jag…. Och så otroligt vacker. Shit, totalt opassande tanke om min bästa vän.
Jag slet blicken från Sophie och fortsatte att kolla mig omkring i rummet.


Några minuter senare kände jag hur Sophie började röra på sig i min famn. Hon tittade upp på mig med sömndruckna ögon.
- Var är vi?
Jag skrattade bara åt henne, Sophie var alltid lika förvirrad när hon precis vaknat.
Plötsligt hörde jag mitt namn ropas upp i högtalarna. Skrattet tystnade och ersattes istället med lätt illamående. Det var min tur.

Jag stod bredvid scenen i en liten grupp med människor.
Det hade gått kanske en halvtimme sen mitt namn ropats upp och sen dess hade jag redan hunnit uppträda en gång för producenterna. Det var de som bestämde om man skulle få uppträda för den ”riktiga juryn”. De hade skickat mig vidare – vilket då alltså betydde att jag var antingen jättebra, bisarrt dålig eller helt enkelt bra TV.
Gud jag hoppades på det första.

Jag tittade mig omkring i den lilla gruppen jag hamnat i. Där fanns två tjejer, en som jag inte kom ihåg namnet på och en som jag tror hade presenterat sig som Cher. Utöver det var vi tre killar – jag, en kille som desperat försökte lära sig texten till sin låt i sista minuten och så killen med lockigt hår som jag sett innan i vänterummet. Han såg nervös ut och stod lite utanför gruppen.

Harrys perspektiv:
Shit Shit Shit!
Jag skulle uppträda inför Simon Cowell. Fjärilarna fladdrade vilt i min mage och jag kände att jag bara ville sätta mig ner i någon mörk hörna.
Istället stod jag här med fyra andra sökande som jag aldrig hade sett innan – men de såg lika nervösa ut som jag kände mig. Fast jo, en av killarna kände jag igen – det var han som hade suttit och hållt om den sovande tjejen.

Sanningen var att hon hade varit så vacker när hon sov att jag inte hade kunnat slita blicken från henne, och så hade killen – antagligen hennes pojkvän – totalt ertappat mig med att stirra.
..Pinsamt Styles..

 En scenarbetare kom fram till oss och förklarade för oss i vilken ordning vi skulle uppträda. Först ut var en smal kille med rött hår som stack åt alla håll, hans röst var pipig – och han hann knappt sjunga i 20 sekunder innan Simon Cowell stoppade musiken.
Wow, han var tuff..

Till slut var det bara jag och killen från väntrummet kvar. En pinsam tystnad spreds i rummet. Vi sneglade på varandra då och då. Till slut kände jag mig tvungen att bryta tystnaden:
- Jag heter Harry, Harry Styles.
- Bret Ellings, svarade han.
Vi pratade på medans tjejen som hette Cher sjöng för domarna.
Till min förvåning verkade han inte vara det minsta sur på mig, men jag försökte ändå att låta bli att ta upp ”henne”. Tillslut kunde jag dock inte hålla mig.
- Är du här själv eller?
– Nej, min bästa vän - Sophie- är här med mig. Hon vet om att jag antagligen skulle vända i dörren om inte hon skulle vara här och putta in mig, skrattade han.
Jag försökte att inte verka för intresserad, samtidigt som jag ville veta mer. Men som vanligt var turen inte på min sida – för precis då kom Cher av scenen igen, jublande eftersom att hon gått vidare. Bret var härnäst, så jag svalde helt enkelt frågan som jag hade tänkt ställa
- Lycka till! Sa jag istället när han gick iväg.
Han vände sig om och log snabbt.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så, detta var kapitel 1. Vad tycker ni? Lämna gärna feedback!