OneDirection FanFiction

- Soph, jag vet att du inte vill berätta för Bret än. Men tänk om det bara är bra att han får reda på det..
- Inte så här! avbröt jag honom. Det var inte såhär jag hade tänkt att det skulle gå till. Jag hade haft en noga utarbetad plan, och den hade inte på långa vägar varit liknande vad som precis hänt.
- Nej, Inte så här! upprepade jag, mer bestämt denna gången.
Jag slet mig från Harrys armar och sprang efter henne.
- Hannah, vänta!
______________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:

Självklart följde jag efter henne. Vad skulle jag annars göra?
Vi hann ikapp Hannah i korridoren utanför toaletterna. Hon var hysteriskt fnittrande.
- Ni två! Jag har inte anat någonting under hela kvällen, och så kommer jag in och ser er.. hon avbröt sig när hon började skratta för mycket.
- Hannah! Bret vet inte, sade jag.
Hon tittade storögt upp på mig.
- Va?! Men han är ju din bästa vän Soph, varför vet han inte?
- Jag ville inte distrahera honom under Bootcamp, jag kan inte förstöra hans dröm för honom. Jag vet inte hur han skulle reagera.. sade Sophie. Jag kunde se att hon inte hade långt till tårarna. Jag lade en arm runt hennes axlar.
- Snälla Hannah, berätta inte för honom, eller Louis för den delen. Vi ska berätta – vi vill bara vänta lite.
- Självklart, det är er sak att berätta, inte min. Hannah log mot oss. Men om jag var ni skulle jag berätta det snart, ni vill ju inte att han ska få reda på det på fel sätt – nästa gång kan det vara någon annan som öppnar dörren!

Under resten av kvällen var jag tystare än vanligt. Hannahs ord ekade fortfarande i mina öron. Hon hade rätt, insåg jag. Det hade varit alldeles för nära ögat flera gånger nu.

Jag tittade på Sophie, och kunde se att hon satt och tänkte på samma sak.
Hon formade läpparna i en tyst viskning. Imorgon.
 

Brets perspektiv:

Jag var illamående. Mina ben, som vide det här laget var som överkokt spagetti, skakade.
Alla killar stod i en stor grupp bakom scenen.
Tiden var inne för domarna att kalla upp oss till scen för att berätta om vi gått vidare eller inte. En studioproducent kom fram till oss och sa till oss att det var vår tur att gå upp på scen. På darriga ben gick vi allihopa ut och radade upp oss på scenen.
- Okej killar, vi kommer att läsa upp namnen ett och ett, sa Simon Cowell högt.
Han började räkna upp namn. Ju fler namn han sa, desto mer nervös blev jag. Tillslut nådde han slutet av sin lista – jag visste att det bara var några namn kvar.
- Bret Ellings.
Alla käslor bara rann av mig. Bedövad från allt utom smärtan lyckades jag på något sett ta mig av scenen. Nedanför trappan stod Sophie och väntade på mig. Hon slog armarna om mig.
- GRATTTIS BRET! JAG VISSTE DET!

 - Jag kan inte fatta det, jag kan faktiskt inte fatta det, mumlade jag lågt.
Vi stod ett tag och bara höll om varandra. Vi avbröts inte förrens resten av killarna kom av scenen. Jag kunde urskilja Harrys ansikte i mitten av klungan. Han såg förkrossad ut.
Bomben slog ner. Harry hade inte gått vidare.


Harrys perspektiv:

Jag hade väntat och väntat på mitt namn, men det hade aldrig kommit. Jag hörde hur Brets namn ropades upp som det näst sista. En kille som hette Matt Cardle hade blivit den sista killen att komma med.
Resten av oss killar blev fösta av scenen. Jag kollade mig omkring. Flera av killarna bredvid mig grät. Själv kände jag inga känslor alls. Jag kände mig bara tom, som om jag inte visste vad jag skulle göra nu. Jag såg Louis en bit ifrån mig, han hade inte heller gått vidare kunde jag se på den uppgivna minen i hans ansikte. Uttrycket passade inte in i hans ansikte, Louis var alltid glad annars. Jag såg Hannah rusa fram till honom och slå armarna om honom. De stod där länge, Hannah tröstade Louis.
Det fick mig att tänka på Sophie. Var va hon?
Jag tittade upp och kollade mig omkring i rummet. Mina ögon mötte hennes nästan direkt, hon hade kollat mot mitt håll. Hon började tränga sig fram mot mig, men han inte hela vägen fram innan studioproducenten ropade efter allas uppmärksamhet:
- Okej alla, jag vet att ni är besvikna just nu, men domarna vill se några av er på scen igen. Han tog fram en lista. Fyra tjejnamn ropades upp innan han kom till oss killar:
- Liam Payne.
En lång mörkblond kille tog ett steg fram och anslöt sig till tjejerna. Jag kunde inte låta bli att tänka att han var lite lik Justin Bieber.
- Zayn Malik.
En mörk kille som stod snett bakom mig följde efter Liam.
- Louis Tomlinson.
Louis slet sig från Hannahs famn och ställde sig hon de andra. Jag log uppmuntrande mot honom när han tittade åt mitt håll.
- Niall Horan.
Den blonda killen precis bredvid mig hade stått och bitit på naglarna, men gav nu ifrån sig ett förvånad ljud och tog några steg fram till de andra.
- Harry Styles.
Jag stelnade till. Vad betydde detta?
Louis log brett mot mig och klappade mig på armen när jag kom fram till de andra.
En spänd stämning rådde medans vi återigen började gå uppför trapporna mot scenen. Jag vände mig om och hittade Sophies blick nästan direkt. Hon log uppmuntrande mot mig och ordade tyst ”Jag håller tummarna!”.

När vi kom ut på scen placerades vi i två grupper. En med tjejerna och en med killarna.
Nicole tog till orda:
- Okej allihopa, tack för att ni kom tillbaka – jag kan se på era ansikten att detta är svårt för er. Anledningen till att vi har kallat upp er igen är att när vi bedömde er så ansåg vi att ni inte platsade i programmet.
Mitt hjärta sjönk som en sten. Skulle de bara gnugga in det ännu mer att vi inte var tillräckligt bra?
- MEN, fortsatte Nicole, vi tycker att ni är för bra för att slänga bort.
Vi kollade på varandra med förvånade miner. Ingen av oss visste vad hon pratade om.
- Vi tror att det är en bra idé att dela upp er i två grupper, vilket betyder att ni har gått vidare. Grattis!

____________________________________________________________________________________________

Så här är kapitel 9! Kommentarerna försvann igen? That´s a shame, i would say - dom peppar verkligen!
Kanske kommer kapitel 10 ut ikväll, lovar inget - har en stor match ikväll - men ska försöka hinna med det!