OneDirection FanFiction

När tåget rullade ut från perrongen stod vi alla och vinkade ända tills det bara var en liten prick långt där borta. När skulle jag få träffa Soph igen
_____________________________________________________________________________ 

Sophies perspektiv:

Flera dagar hade gått sen jag träffade Harry, vilket inte var bra för min mentala hälsa. Jag saknade honom, och alla de andra såklart– efter att under flera dagar umgåtts med folk dygnet runt var jag plötsligt helt ensam.

Och ja, helt ensam..

Bret lämnade knappt huset, de få gånger jag faktiskt träffade honom var han nervös och inte alls samma avslappnade människa som jag var van vid..
Så jag bestämde mig för att backa av och ge honom lite utrymme, jag förstod att han ville spendera all sin vakna tid med att träna inför Judges Houses.

Harry och jag pratade varje dag, det verkade som om han och resten av killarna hade hunnit bli riktigt bra vänner vid det här laget. Även de tränade en massa såklart, men de verkade mest fokusera på att lära känna varandra.

Just idag var jag speciellt uttråkad, så jag bestämde mig för att åka in till ett stort shoppingcentrum inte så långt hemifrån mig. Efter en snabb check med alla mina vänner kunde jag konstatera att ingen av dem verkade sugen på att spendera dagen med shopping – så jag bestämde mig för att åka ensam.

På bussen på väg dit plockade jag upp min mobil och skickade iväg ett SMS till Harry.

”Sitter på en folktombuss på väg för att spendera dagen helt ensam.. Var har världens människor tagit vägen?! Saknar dig Xx”

Efter bara någon minut kunde jag känna telefonen vibrera, Harry måste ha haft mobilen uppe när jag SMSade honom. Jag skrattade lågt för mig själv – typiskt Harry att alltid hålla på med mobilen.

”Forever Alone.. Bret fortfarande försvunnen från jordens yta? Saknar dig något otroligt mycket! Xx”

”Snarare inlåst i sitt eget rum, men men det är hans val! Vad händer hos er? Har Liam drivit er galna än?”

Harry hade berättat att Liam var den av dem som ville att dom skulle spendera mest tid åt att träna. Jag kunde förstå honom, han hade åkt ut en gång tidigare och kunde inte misslyckas en gång till.
Fast samtidigt, njut av livet medans du kan! Carpe diem, mannen!

”Vi har inte dit att bli galna, vi måste träna…”

”Haha! Hälsa Liam att jag inte vill att min pojkvän ska bli utbränd! Xx”

”Liam hälsar tillbaka att vi alla kommer att tacka honom när vi är världskända! Och just det, jag och killarna planerar att ha en fest om några dagar och du måste komma Soph! Tvinga med Bret också! ”

”Tell me when and where and I´ll be there! Ska nog gå, men jag måste nog använda våld!”

”Hahaha! Så länge jag får träffa dig är jag lycklig <3”

”Harry.. sluta..”

”Vad???”

”Du gör det med flit, det är inte okej att du är sån gullig och får mig att sakna dig ännu mer! Xx”

”Haha, jag kan inte hjälpa det, jag bara är sån ;)”

”jaja, måste gå nu – dagens uppdrag blir att hitta något att ta på mig på festen!!”

”..gärna något kort… Xx”

”Hahaha, I´ll take your breath away babe! Xx”

Senare under dagen:

Panik! Varför skrev jag sådär till Harry? Nu var jag ju tvungen att hitta den mest fantastiska klänningen någonsin! Så mycket för att inte ha för höga förhoppningar – men för att kunna leva upp till mitt ord och ta andan ur honom dög inte mina gamla klänningar.

Efter en lång dag och ett oberäkneligt antal affärer var jag helt slut, och bestämde mig för att snart ge upp hoppet om ”den perfekta klänningen”. Jag strosade omkring längs raderna av färgglada klädesplagg, men inget fångade mitt öga.

- Sophie?

Rösten som tilltalade mig fick mig att kolla upp. Jag blev förvånad när jag såg vem det var, absolut inte någon som jag hade räknat med att träffa på här hemma i min stad.

____________________________________________________________________________

Kapitel 13! Vad hände med alla fina kommentarer?? måste erkänna att jag saknar dom!