OneDirection FanFiction

Istället kände jag hur han sänkte ner sina läppar mot min hals, och han började kyssa min nacke.
Jag försökte slita mig loss från honom, men han hade ett hårt grepp om min midja. Jag tittade skrämt bort mot Louis, men han verkade inte märka vad som hände.

- Kom, vi går någonstans mer privat… sa killen och drog mig ner från bordet.

Jag försökte protestera och skrika, men han satte en hand för min mun och drog mig till tom del av huset.
______________________________________________________________________________



Harrys perspektiv:

Jag kollade på klockan i min mobil och insåg att klockan nästan hunnit bli två. Hur grym den här festen än var, var allt jag ville nu att vara ensam med Sophie.

Jag tittade mig omkring i rummet och letade efter Soph. Jag hade för mig att jag hade sett henne och Louis dansa på vardagsrumsbordet.
När jag såg vad som hände där stelnade jag till. Sophie stod och dansade tillsammans med en av mina, ja kanske inte barndomsvänner – men en kille jag gått i skolan med i flera år. De dansade nära, alldeles för nära för att jag skulle vara okej med det.
Först kände jag hur det högg till i mig av svartsjuka, men sen såg jag hur Sophie desperat försökte slita sig loss från Ryan, som han hette. Min svartsjuka ersattes genast av en känsla av att vilja slå till någon – helst Ryan – i ansiktet. När jag såg hur Ryan började kyssa Sophie på halsen och började genast tränga mig fram mot bordet, han skulle bort från henne..


Brets perspektiv:

Denna festen var helt awesome! Helt klart en av de bättre jag varit på! Jag sökte rummet efter Harry, jag hade inte sett honom på nästan hela kvällen. Han hade väl varit med Soph.
Jag hade fortfarande inte riktigt vant mig vid tanken, att Soph hade skaffat en kille – Harry, en av mina närmsta vänner. Men var de lyckliga så var jag glad, antar jag.

Till min förvåning så hittade jag inte Harry och Sophie upptryckta mot en vägg eller i en soffa, istället såg jag Harry som ilsket försökte bana väg rakt genom dansgolvet. Han såg rejält förbannad ut, konstaterade jag. Jag följde hans mörka blick och mina ögon smalnade när jag såg vad det var som gjort honom så uppretad.
Sophie, och någon kille som såg ut som om han praktiskt taget ville släpa in henne i ett rum.
Och som på en given signal drog killen ner Soph från bordet och försvann in i folkmassan.

Jag kunde se Harry, som vid det här laget nästan kastade sig framåt – och jag var inte långt efter.

- Harry!

- Bret! Soph, hon..

- Jag vet, jag såg.. muttrade jag. Jag ska slå skallen av den där skiten!

- Åh nej, han är min.. väste Harry som svar.


Vi letade oss till den tommare delen av huset.
Harry slog upp dörrar efter hand vi passerade dem.
När vi kom fram till slutet av korridoren kunde vi höra ljud inifrån ett sovrum. Det lät som en hög duns. Jag tryckte snabbt upp dörren och kastade mig in i rummet, med Harry tätt i hälarna.


Sophies perspektiv:

Bang! Smärtan ilade genom mitt huvud, som precis hade fått en smäll mot väggen som jag nu stod upptryckt mot. Jag hade inte en chans att kunna röra mig, jag var ingen match mot den här killens muskler. Egentligen ville jag bara gråta, vad hände? Och var fan var alla?

Hans läppar letade sig ner längs min hals och jag försökte förgäves att vända bort huvudet. Jag stängde ögonen och önskade att jag var någon annanstans – vad mer kunde jag göra?


Plötsligt kände jag killen ryckas bort från mig. Jag slog upp ögonen. Bredvid oss stod Harry, och hans ögon var kolsvarta. Jag kunde se att Bret stod bakom honom också, han såg rasande ut han med.
Tack. Gode. Gud. Jag är räddad.

Jag sjönk ner i en hög på golvet. Bret rusade genast fram till mig.

- Soph! Är du okej?!

- Jag…. Jag vet inte..


Brets perspektiv:

Hon såg sårbar och förkrossad ut där hon satt uppkrupen mot väggen. Jag satte mig ner på huk bredvid henne och inspekterade henne noggrannare. Hon verkade må bra.
Nu vidare till svinet som gjort såhär mot Soph..

Bredvid oss tryckte Harry upp killen mot väggen.

- Ryan! Vad fan?!

Kände dom varandra?

- Heey Hazza, sluddrade han som svar, grym fest!

Harry såg ut som om han skulle explodera. Jag skulle precis resa mig för att gå fram till dem när Harry gav Ryan en rak höger i ansiktet. Ryan sjönk ihop i en hög på golvet.
Utan att ens ge honom en blick gick Harry fram till Sophie, lyfte upp henne och bar henne ut ur rummet.

_______________________________________________________________________________

Förlåt Förlåt Förlåt Förlåt!
Tänker inte sitta och skriva en massa ursäkter om att jag inte hunnit skriva. Sanningen är att varje gång jag försökt skriva så låser det sig bara i huvudet!
Verkligen ingen aning om vad jag skulle skriva, och jag väntar hellre några dagar och ger er ett bra kapitel än bara skriver en massa skitkapitel!
Förhoppningsvis blir det bättre uppdatering nu under jullovet!
Tack för alla kommentarer, och tack för att ni stannar kvar trots dålig uppdatering, det betyder sjukt mycket!