OneDirection FanFiction

- Okej allihopa, tack för att ni kom tillbaka – jag kan se på era ansikten att detta är svårt för er. Anledningen till att vi har kallat upp er igen är att när vi bedömde er så ansåg vi att ni inte platsade i programmet.
Mitt hjärta sjönk som en sten. Skulle de bara gnugga in det ännu mer att vi inte var tillräckligt bra?
- MEN, fortsatte Nicole, vi tycker att ni är för bra för att slänga bort.
Vi kollade på varandra med förvånade miner. Ingen av oss visste vad hon pratade om.
- Vi tror att det är en bra idé att dela upp er i två grupper, vilket betyder att ni har gått vidare. Grattis!

__________________________________________________________________________________



Sophies perspektiv:

Jag stod nervöst med handen i munnen. Sen när hade jag bitit på naglarna? Sen nu, kom jag fram till. Ingen av oss bakom scenen hade någon aning om vad som hände där uppe just nu. Jag stod tillsammans med Hannah, som hoppade upp och ner på stället.
- Men när kommer dom då?! Vad händer?!
Jag skulle skrattat åt henne, men stämningen var alldeles för spänd för någon sorts humor att uppskattas. Jag var tvungen att erkänna att jag var minst lika nervös som Hannah.
Bret kom fram till oss. Han hade gjort någon intervju tillsammans med de andra som gått vidare.
- Har ni hört något än?
Som på signal öppnades dörren ovanför trappan.

Louis kastade sig igenom dörren.
- JAAAA! Vi är vidare!!
Hannah skrek högt och kastade sig runt Louis hals. Bakom Louis kunde jag se resten av killarna komma. Harry gick sist, med ett leende ända upp till öronen. Han såg omtumlad ut, som om han inte riktigt kunde fatta vad som precis hade hänt. Jag sprang upp för trappan och mötte honom halvvägs.
- GRATTIS, GRATTIS, GRATTIS!
Harry skrattade och kramade mig hårt. Han borrade in huvudet i mitt hår.
- Åh, vad jag är glad just nu! Nu är allt perfekt!
Det var det. Den perfekta stunden…
Eller ja, den perfekta stunden fram tills det att Bret kom fram och dunkade oss båda i ryggen.
- Grattis mannen!
Jag och Harry tog ett steg ifrån varandra. I ögonvrån kunde jag se hur Hannah himlade med ögonen åt oss, men ignorerade henne. Harry log mot Bret.
- Tack! Detsamma borde jag väl säga!

 

Senare samma kväll:
Harrys Perspektiv:

Dagen hade varit utmattande för alla sökande och efter resultaten hade alla spenderat eftermiddagen med att ringa runt till sina familjer, för att sedan slockna i soffan på sina rum. Jag var såklart inget undantag. Min mamma och syster hade skrikit rakt in i luren när jag berättat nyheten för dem, och tro det eller ej – soffan funkade fint när man var för trött för att gå hela vägen till sängen.


Nu satt jag tillsammans med Bret, Sophie, Hannah och resten av killarna i mitt nya band på tåget hem från London. Det hade visat sig att vi alla skulle åt samma håll, bara det att vi skulle hoppa av på olika stationer. Vi hade hittat en tom kupé, som vi hade lyckats tränga in oss i alla 8.
Det hade inte varit mig emot, om det inte hade varit för det att jag satt inklämd mellan Niall och Liam. Sophie satt ungefär så långt bort från mig som det var möjligt, mellan Louis och Zayn.
Förutom Louis och Bret så hade jag nu börjat komma riktigt bra överrens med både Niall och Liam. Zayn och jag hade inte hunnit prata så mycket än, han verkade vara den tysta typen.
Även om vi inte hade valt grupperna själva kändes det som om vi fem skulle komma riktigt bra överens. Det skulle bli två roliga veckor, nu innan vi skulle iväg till Judges Houses.
Vi hade bestämt oss för att spendera veckorna hemma hos först mig, sen Louis, efter det Liam och till sist Zayn. Niall bodde på Irland, och ingen av oss kände för att åka hela vägen dit bara för några dagar.
Men det skulle bli två veckor utan Sophie, som skulle hem till sig igen..
Tanken gjorde mig ledsen, nu när jag äntligen hade fått henne ville jag inte behöva vara utan henne. Våra planer att berätta om oss två för Bret på tåget hem hade fallerat när vi hade bestämt oss för att åka tillsammans med killarna och Hannah – något sa mig att det inte var en bra idé att berätta inför dem.
 
Jag kollade på klockan, som visade mig att vi redan åkt i 2 timmar. Jag tittade bort mot Sophie, som efter ett tag mötte min blick. Jag signalerade till henne att följa efter mig ut i korridoren. Eftersom att alla andra i kupén verkade sova så reagerade ingen när vi reste oss upp och gick ut i korridoren. Vi gick under tystnad, och inte så långt bort hittade vi ännu en övergiven kupé som vi gick in i.

Vi satte oss ner på en av sofforna och jag lade armen om Sophie. Hon lutade huvudet mot min axel.
- Harry, vad händer nu?
- Vad menar du?
- Du åker hem till dig och jag åker hem till mig. Sen är det dags för Judges Houses och ni åker iväg igen – och om ni sen går vidare därifrån så..
Jag avbröt henne, ville inte höra mer.
- Soph, sluta! Jag vet att det kan bli tufft, men vi måste göra vårt bästa för att försöka. Det är värt det, eller hur? Vi måste klara detta!
Sophie kollade upp på mig, med fuktiga ögon.
- Harry, du vet att det är värt det. Hon log svagt, men leendet nådde inte hennes ögon.
Jag böjde ner huvudet och kysste henne mjukt.
- Sophie, detta kommer att funka! Hans läppar mötte mina igen, Det måste det göra!


Jag och Sophie satt i den mörka, tysta kupén i vad som kändes som timmar, men det var antagligen bara minuter. Det enda som hördes var våra tysta andetag. Jag flätade ihop mina fingrar med Sophies och hon kramade min hand hårt. Sophie vände sig upp och hennes läppar letade efter mina i mörkret. När hon fann dem gav hon mig en djup kyss. Vi flyttade oss så att hon nästan satt i mitt knä med armarna runt min hals och mina händer rörde sig långsamt upp och ner hennes rygg.


Sophies perspektiv:
Harrys mjuka läppar mot mina fick mig att sluta tänka.
Eller ja, nästan i alla fall. I mitt huvud rörde sig ett citat från någon film jag hade sett.
Något som känns såhär rätt kan inte vara fel.
Så måste det vara. Vi skulle klara det här, hur skulle vi inte göra det?

 

Brets perspektiv:

Jag vaknade av att hela tåget skakade till och gäspade stort. Det tog ett tag för ögonen att vänja sig vid mörkret, men efter ett tag kunde jag se mig omkring i kupén. Niall och Liam låg med varandras huvud som stöd och sov. Zayn satt ihopkrupen med i hörnet och sov även han. I andra änden låg Hannah med huvudet i Louis knä. Louis själv satt med huvudet lutat uppåt och snarkade högt.
Det var konstigt att det varit tåget och inte hans snarkande som väckt mig tänkte jag och skrattade lågt.
Först då upptäckte jag att varken Sophie eller Harry satt kvar i vagnen. Undrar var de var? Eftersom att jag ändå redan var vaken och inte hade något bättre för mig bestämde jag mig för att gå och se vad de hade för sig.
Efter vissa svårigheter lyckades jag ta mig ut ur kupén utan att stöta till någon. Jag själv tyckte att detta faktum var helt fantastiskt och att jag åtminstone förtjänade någon sorts medalj i akrobatik eller något.
Jag vandrade läng med korridoren och kikade in i kupéerna som jag gick förbi. Plötsligt kom jag fram till en kupé som först såg ut att vara tom, men när jag tittade noggrannare kunde jag se rörelser där inne. Var inte det Harrys hår? Och hade inte Sophie haft exakt en sådan vit tröja på sig idag? Jag konstaterade att det var Harry och Soph, och tryckte ner handtaget och öppnade dörren.

Vad jag såg inne i kupén fick mig att stelna till, fortfarande med handen på dörrhandtaget. Sophie och Harry satt tätt ihop slingrade med läpparna mot varandras.
Min hjärna kopplade inte vad den såg - min Sophie och Harry?
- Vad fan?!
Båda två hoppade till, och Sophies ansikte fick en chockad min.
- Bret!

_______________________________________________________________________________________

CLIFFHANGER!! (som min svenskalärare skulle skrikit rakt ut om han såg detta!)
Okej, råkade bli ganska kass uppdatering nu i början av veckan, jag har haft fullt upp (ni vet känslan av att alla lärare lägger alla prov under samma vecka bara för att jävlas?) - ledsen för det i alla fall! ska försöka bättra det!
Hoppas att ni blir glada för att det blev ett lite extra långt kapitel den här gången? (tror jag i alla fall, det kändes ganska långt..)