I Love To See You Smile - Kapitel 2
Sophies perspektiv:
Jag stod i anhörigrummet och kollade på en TV skärm vad som hände ute på scenen. Brevid mig stod Dermot O´Leary med en kameraman. Kameran verkade inte rulla, så jag vågade mig fram några steg närmre TV:n. Det här med uppmärksamhet hade jag aldrig riktigt tyckt om.
När Bret kom ut på scenen började publiken jubla. Högt.
Herregud han har ju inte ens sagt sitt namn än, tänkte jag och suckade. Jag sa ju att hans utseende skulle komma till god användning.
På skärmen följde jag med spänning hur Bret charmade både publiken och juryn. Jag himlade med ögonen.
Snart började Brets röst sprida sig i rummet. Jag slöt ögonen och njöt.
Jag älskade Brets röst, den gav mig alltid rysningar i ryggraden. Hans lena, djupa stämma levererade orden till Howie Day´s låt Collide, en av mina favoriter.
Alldeles för snabbt tog låten slut, och jag återvände till verkligheten. Publiken stod upp och jublade, såg jag när jag öppnade ögonen igen.
Sedan blev allt så spännande, jag märkte inte ens att Dermot och hans kameraman hade slutat prata och nu filmade mig – jag var helt inne i vad som hände på skärmen.
Alla tre domarna lovordade Bret, och jag började hysteriskt att hoppa upp och ner.
Fast än att jag alltid vetat att Bret var en helt fantastisk sångare så kändes det overkligt när han fick tre ja. Jag skrek rakt ut och höjde armarna i luften.
På skärmen kunde jag se Bret lämna scenen, och mycket riktigt – några sekunder senare stod han i dörröppningen med ett stort leende i hela ansiktet. Jag sprang fram till honom och kastade mig i hans famn.
– Du gjorde det! Du är vidare, viskade jag i hans öra.
Han lyfte upp mig och snurrade mig några varv i luften. När han släppte ner mig på golvet igen skrattade vi båda två.
Dermot kom fram till oss. Jag stelnade till när jag insåg att jag antagligen blivit filmad. Jag hade ju för sjutton stått framför TV:n och hoppat upp och ner!
- Grattis! Sa han och vände sig sedan till kameran.
Jag skulle dragit mig undan och låtit Bret sköta sin intervju själv, men han höll mig i ett fast tag med en arm slängd runt mina axlar. Jag var bokstavligt talat fast där. Great..
Brets perspektiv:
Jag var fortfarande i sjunde himlen.
Jag hade stått på scen inför tusentals personer – OCH en jury – OCH jag hade gått vidare i X-Factor! Som om det sedan inte kunde bli bättre så hade Dermot O´Leary sedan kommit rakt fram till mig för en intervju. Om jag inte hade stöttat mig på Sophie hade mina ben säkert vikt sig under mig.
Sophie.. vart hade hon tagit vägen förresten?
Jag hittade henne framför TV:n. På skärmen såg jag killen jag träffat tidigare, Harry. Han sjöng Isn´t She Lovely av Stevie Wonder.
– Wow han är riktigt bra! Sa jag till Sophie.
– You think? Sa hon sarkastiskt. Jag såg att hon hade ett stort leende på läpparna.
Vi såg på hur Harry framförde sin låt – och fick minst lika mycket applåder som jag fått.
Vi buade högt när Louis bestämde sig för att säga nej, men jublade högt när Harry ändå gick vidare.
När Harry dök upp i dörröppningen gick jag fram för att gratulera honom. Sophie följde efter mig.
– Grattis Harry!
Han log stort, och då menar jag stoort.
– Tack! Grattis själv förresten!
Jag kunde se att han sneglade på Sophie, som stod vid min sida.
– Harry, detta är Sophie min bästa vän. Soph, detta är Harry, presenterade jag dom.
– Hej, sa Sophie och log stort.
Harrys perspektiv:
Jag smälte inombords. Det där leendet fick mina ben att darra.
– Grattis! Du var jättebra! Sa hon blygt.
Det kändes som om jag tappat talförmågan helt.
Säg något Styles, sa jag till mig själv.
– Tack.
Fin replik, bra där.
Precis då kunde jag se min familj komma springande. Jag gav Bret och Sophie en ursäktande blick och sade hejdå innan jag gick bort till min hysteriskt skrikande mamma.
Sophies perspektiv:
Två veckor hade gått sen Brets audition. Vi var hemma igen, och allt borde vara som vanligt. Men det var det såklart inte..
Bret var redan nervös inför Bootcamp, som skulle börja om lite drygt två veckor - men redan om en vecka skulle vi två åka in till London – jag hade övertalat honom att spendera en helg där innan Bootcamp började eftersom att jag ville shoppa!
Han hade suckat, men gått med på mitt förslag. Jag tror att den största anledningen till att han följde med var att jag hotat att åka ensam annars – jag visste att han aldrig skulle låta mig åka ensam till London.
Jag skrattade lågt, min plan hade funkat!
Jag gick fram till min stora väska som låg i hörnet – jag hade redan börjat packa – och slängde ner en blommig klänning. Åh jag längtade redan tills nästa vecka!
