OneDirection FanFiction

En vecka senare

Brets perspektiv:

Jag kollade ut genom fönstret på tåget. Utanför svepte det Engelska landskapet förbi.
Jag satt i en kupé tillsammans med Sophie, eller ja.. Jag satt och Sophie låg raklång utsträckt på sätet med huvudet i mitt knä. Hon hade somnat nästan direkt när vi klivit på tåget den morgonen, och sov fortfarande.
Jag skulle aldrig gått med på att följa med på denna resan om inte Sophie hade hotat med att åka ensam. Bara tanken av att hon skulle gå runt själv på Londons gator gjorde mig illa till mods, så vad hade jag för val?
Kalla mig överbeskyddande, men sån är jag.

Jag kunde känna tåget sakta in och rulla sakta in på en liten perrong. Vi befann oss i en liten by, ganska pittoresk. ”Holmes Chapel, Cheshire” kunde jag läsa på en stor skylt.

Under skylten stod en kille jag kände igen.
Harry Styles.
Han hade på sig en stor Jack Wills tröja och ett par hängiga jeans. Bredvid honom stod en stor resväska. Tåget stannade helt och Harry klev på. Några minuter senare kunde jag se honom i rutan i dörren in till vår kupé, jag vinkade till honom.

Harrys perspektiv:
Jag lunkade fram i korridoren i tåget och letade efter en ledig plats. De flesta verkade vara upptagna dock, även om det fortfarande var tidigt på morgonen verkade det vara många som skulle in till London. Jag fortsatte framåt och kollade in i kupéerna efterhand.
Jag blev förvånad när jag såg Bret vinka till mig genom en av dörrarna.
- Hallå!
- Hej där Styles! Du ser pigg och glad ut, hälsade Bret.
Han hade rätt, jag var inte den mest morgonpigga människan jag kände – och just idag hade det varit extra svårt att slita mig från min säng.
Jag svarade dock inte Bret, mina ögon hade fastnat på Sophie – som låg och sov med huvudet i Brets knä. Bret följde min blick och himlade med ögonen.
- Hon har en tendens att somna.. ja, hela tiden egentligen!
Jag skrattade högt och slog mig ner mittemot Bret.

De närmsta timmarna satt jag och Bret och pratade. Sophie sov fortfarande.
Herregud, hur kan man sova så länge? tänkte jag.
Medans hon sov strök Bret hennes hår, om och om igen. Till min irritation insåg jag att jag var lite avundsjuk på honom. Jag ville också ha Sophie sovande i min famn, och stryka hennes hår sådär. Jag tvingade mig att skaka av min irritation. Bret och Sophie var bara vänner intalade jag mig gång på gång. Bara vänner..

Jag och Bret upptäckte att vi hade mycket gemensamt, och under resan hann vi bli goda vänner. Han berättade att Sophie övertalat honom till en tidig shoppinghelg innan Bootcamp, och undrade varför jag åkt så tidigt.
Sanningen var att jag inte kunde spendera en dag till hemma i Holmes Chapel, nervöst väntade på att Bootcamp skulle börja. Hemma kunde jag ju inte berätta för någon att jag hade gått vidare, vilket gjorde det lite svårt för mig att umgås mina vänner, eftersom att Bootcamp var allt jag tänkte på. Det var skönt att äntligen ha någon att prata om det med, konstaterade jag.

Plötsligt började Sophie att röra på sig i Brets famn. Hon slog upp ögonen och kollade sig förvirrat omkring.
- Var är jag?
- Haha, Sophie du är på tåget till London, svarade Bret.
- Just det ja. Hon tittade sig omkring i kupén och jag kunde se hennes ögon spärras upp i förvåning när hon såg mig. Jag log.
- Hej Sophie.
- Harry! Hur länge har du varit här?
Jag kollade på klockan i min mobil.
- Två timmar, mer eller mindre, konstaterade jag.
- OCH DU VÄCKTE INTE MIG? tjöt hon och slog Bret löst på armen
- Aj! Sa han, fast än att det knappast kunde gjort så ont – Sophie såg inte ut att vara den starka typen. Särskilt inte just nu, när hon hade på sig en hoodie som var alldeles för stor (jag gissade på att det var Brets). Hennes svarta hår hängde fram över ena axeln i en lång fläta, men runt hennes ansikte hade testar slitit sig fria. Gud, hon var lika vacker som jag mindes henne.
Jag insåg att jag stirrade på henne (igen) och tittade generat bort. Varken Bret eller Sophie verkade dock ha märkt något – de var upptagna med att låtsasgräla.
Jag lutade mig tillbaka i stolen och slappnade av.

En timme senare vaknade jag upp igen. Jag såg att Bret sov, men Sophie var vaken och satt och knappade på sin mobil. Jag sträckte på mig. När Sophie såg att jag var vaken log hon.
- God morgon sömntuta!
- Haha, god morgon!
Hon lade undan sin mobil och tittade på mig.
- Berätta om dig själv Harry!
- Haha, det finns inte så mycket att berätta, svarade jag. Vad skulle jag säga?
- Berätta ändå!
De närmsta timmarna satt vi och pratade lågt, för att inte väcka Bret. Sophie och jag pratade om allt – jag var förvånad över att det var så lätt att prata med henne.

Hon berättade om sin familj och sina vänner. Jag tvingade mig själv att inte le allt för stort när hon berättade att hon inte hade någon pojkvän, även om jag jublade inombords.
Nästan 3 timmar senare rullade tåget in på Kings Cross station. Sophie ruskade om Bret och vi tog våra väskor och klav av tåget. Eftersom att vi hade konstaterat att vi skulle bo på samma hotell så gick vi tillsammans för att leta upp en taxi.