I Love To See You Smile - Kapitel 4
"Hon berättade om sin familj och sina vänner. Jag tvingade mig själv att inte le allt för stort när hon berättade att hon inte hade någon pojkvän, även om jag jublade inombords.
Nästan 3 timmar senare rullade tåget in på Kings Cross station. Sophie ruskade om Bret och vi tog våra väskor och klav av tåget. Eftersom att vi hade konstaterat att vi skulle bo på samma hotell så gick vi tillsammans för att leta upp en taxi."
_______________________________________________________________________________
Sophies perspektiv:
Jag klev ur duschen och sträckte mig efter handduken. Vi hade redan varit här i London i tre dagar. Jag, Bret och Harry hade gått runt i staden och shoppat, ätit glass och bara tagit det lugnt. Jag kunde märka på de båda pojkarna att de var nervösa inför Bootcamp, även om jag är ganska säker på att de försökte dölja det för mig.
Idag hade vi bestämt oss för att åka London Eye. Jag gick fram till min resväska och drog upp ett par vita jeansshorts. Till det tog jag på mig ett blommigt linne, och avslutade det hela med att sätta på mina Raybans – eftersom att det var så soligt ute.
Jag gick för att knacka på Brets dörr och se om han var klar. Han öppnade dörren, fortfarande invirad i sitt stora täcke. Han såg inte alls frisk ut.
- Bret, hur är det?! Utbrast jag.
- Okej, bara lite feber tror jag.
Jag gick fram för att känna på hans panna. ”Lite feber” var det minsta man kunde kalla det, han var stekhet! Jag sköt in honom i rummet igen.
- Bret du måste vila! Vi stannar hemma idag!
- Men du och Harry kan fortfarande åka, jag vet hur mycket du såg fram emot London Eye Soph, du kan helt enkelt inte missa det bara för att jag stannar hemma!
Efter övertalning gick jag med på att åka, även om jag inte ville lämna Bret ensam när han var så sjuk. Jag lämnade hans rum, och tog hissen ner till lobbyn. Där stod Harry redan och väntade. Han var klädd i ett par upprullade chinos och en vit t-shirt. Jag log när jag såg att även han hade sina Raybans på sig. Jag kunde inte låta bli att tänka hur snygg han var.
- Bret stannar hemma idag, han har jättehög feber, förklarade jag, är det okej om det bara blir du och jag?
Harrys perspektiv:
Okej? Skämtade hon med mig. Självklart var det okej för mig.
Vi började gå mot London Eye medans vi pratade om dagarna vi haft här i London.
Jag sneglade på henne medans vi gick. Hon var så vacker, med solen som lyste i hennes utsläppta hår.
Hur skulle jag kunna berätta för henne att jag gillade henne som mer än en vän?
När vi kom fram till London Eye betalade jag för oss båda och vi gick in i en vagn.
Jag och Sofie fick en vagn för oss själva. När hjulet började snurra fick Sofie ett oroligt uttryck i ansiktet.
- Vad är det?
- Haha, nej inget, egentligen.. det är bara det att jag är ganska höjdrädd, skrattade hon nervöst.
Ganska höjdrädd visade sig snart vara en klar underdrift. När vi nästan var ända uppe på toppen så såg jag att Sofie skakade och höll sig krampaktigt i stången. Utan att egentligen tänka gick jag fram till och lade en arm om henne.
Först verkade hon förvånad, men log sen tacksamt mot mig.
Hon lutade huvudet mot min axel och vi kollade ut över London.
Sophies perspektiv:
Det kändes tryggt att stå lutad mot Harrys axel. Men samtidigt var jag förvirrad, gillade han mig som mer än en vän? Eller var det bara mina känslor för honom som var så genomskinliga?
Harry viskade i mitt öra:
- Hey, du skakar inte längre.
- Jag känner mig väl trygg när jag står såhär med dig, svarade jag ärligt.
Åh nej, det där var ju definitivt genomskinligt, tänkte jag ironiskt. Jag borde kanske inte ha sagt så. Jag kollade upp mot Harrys ansikte för att se hans reaktion. Till min förvåning tittade han redan på mig. Han hade ett stort leende på läpparna, det underbara leendet som bara Harry kunde le. Vi stod där och bara tittade på varandra i några sekunder innan Harry lutade sig ner mot mig, med blicken fäst på mina läppar.
Vi möttes i en perfekt kyss. Efter några sekunder blev kyssen djupare, och han tryckte upp mig mot räcket. Jag lade armarna om hans hals och särade på läpparna. Hans tunga mötte min och jag kunde känna hur det pirrade i hela mig.
I flera minuter fanns inget annat än Harrys läppar mot mina. Inte förrän vi kunde känna vagnen stanna drog sig Harry tillbaka. Han kollade mig rakt i ögonen med ett stort leende på läpparna.
Harrys perspektiv:
Hon var så vacker där hon stod – fortfarande med sina armar kring min hals och ett blygt leende. Utan ett ord gick vi ur vagnen och började gå längs med gågatan.
Solen sken fortfarande lika mycket och passade väl ihop med mitt humör just nu.
Så jävla lycklig! Livet kunde inte bli bättre just nu.
Jag tog Sophies hand, och hon mötte blygt mig blick.
- Harry?
- Ja?
- Hur länge har du.. jag menar.. hur länge har du känt, ja, såhär? Frågade hon och rodnade lite.
- Ända sen jag såg dig för första gången på X-Factor auditionen. Jag trodde du var tillsammans med Bret, och ja, jag antar att jag blev avundsjuk, erkände jag och tryckte hennes hand.
Resten av dagen gick vi runt i London och kollade i butiker, båda med ett stort leende på våra läppar.
När vi närmade oss hotellet senare under eftermiddagen stannade Sophie plötsligt. Hon tittade upp på mig.
- Harry, vi kan inte berätta det här för Bret. Inte än i alla fall, inte såhär precis innan Bootcamp.
- Varför då? Han kommer ju att få reda på det så småningom, svarade jag förvånat.
- Du förstår inte, varje gång detta händer blir Bret, ja lite överbeskyddande kan man väl säga. Jag vill bara inte att något ska distrahera honom just nu, inte dig heller för den delen.
Jag kramade henne hårt. Länge stod vi där. Jag viskade i hennes öra:
- Okej, vi väntar tills efter Bootcamp?
- Efter Bootcamp, höll hon med.
