OneDirection FanFiction

Jag stelnade till lite, och mötte Harrys blick. Hans gröna ögon borrade sig in i mina, och jag rodnade lätt. Han skakade långsamt på huvudet – som för att försäkra mig om att han inte berättat något. Jag bröt ögonkontakten för att Bret inte skulle bli misstänksam.
- Jaså?
Bret, som missat mitt och Harrys tysta utbyte, fortsatte oberört:
- Och han vägrar berätta vem! Jag lovar Harry, jag kommer att komma på det! Vänta bara!

________________________________________________________________________________

Sophies perspektiv:
Resten av dagen passerade utan att jag och Harry fick någon chans till att vara ensamma, eftersom att Bret vakade över Harry som en hök.
Jag misstänkte att han desperat försökte komma på vem Harrys ”mysteriska tjej” (som han envisades med att kalla det) var, eftersom att han så fort Harry ens pratade med någon tjej tog några steg närmre.
 Jag var tvungen att skratta för mig själv, vi behövde i alla fall inte längre oroa oss för att Bret kommit på oss, han var helt ute och cyklade.

Kvällen hade kommit, och jag satt i skräddarställning på min säng och gjorde ett försök till att måla mina tånaglar – något som gick lite si sådär. Det röda lacket ville inte som jag ville, och det såg mer ut som om någon hade bankat mina tår blodiga med en klubba än målat dem. Jag suckade högt och gav upp.
Plötsligt hörde jag någon knacka på min dörr. Jag reste mig upp och tassade fram för att öppna den.

På andra sidan dörren stod Harry, och jag släppte snabbt in honom – eftersom att Brets rum låg precis bredvid, och jag inte ville riskera att han skulle se oss.

Harry lade armarna om min midja och kysste mig mjukt. Vi stod där länge och bara höll om varandra.
- Jag har saknat dig, sa jag efter ett tag.
- Jag har saknat dig också, sa han.
Han drog sig ifrån mig och tittade på mig med en blick som fick mig att smälta.
Varför fick alltid Harry mig att känna mig som om jag tappat talförmågan?
Plötsligt lade han märke till mina tånaglar, och gav ifrån sig ett tjut:
- Vad har hänt med dina fötter?!

Jag skrattade högt åt hans oroliga ansiktsuttryck.
- Hahaha, ett totalt misslyckat försök på pedikyr..
Han höjde på ögonbrynen.
- Fråga inte ens, svarade jag honom.


Vi gick bort till soffan. Eftersom att klockan hunnit bli ganska mycket bestämde vi oss för att sätta på en film. Medans introt började rulla kurade jag och Harry ihop oss i soffan. Harry satt bakåtlutad med en stor kudde bakom huvudet, och jag låg med huvudet vilandes mot hans bröstkorg.
Filmen – Dear John - var en av mina favoriter.
Det var en sådan film som jag visste att jag skulle kunna kolla på hundratals gånger, men ändå gråta varje gång.
Denna gång var ju såklart inget undantag.

Jag snörvlade djupt och högt in i Harrys halsgrop.
- Så ja gumman, det är okej.
Harrys tröstande ord fick mig att le.
- Jag vet om att det bara är en film och allt sånt, men jag kan inte hjälpa det. Hon är så elak när hon lämnar honom sådär, hon kan ju inte bara skriva ett brev till honom!! Sa jag upprört.
Harry skrattade bara åt mig.
- Jag är allvarlig, jag tror aldrig att jag kommer kunna förlåta Amanda Seyfried för det där!
- Men hur ska du då kunna kolla på Mamma Mia? Kom igen nu Soph, tänk ett steg längre!
Nu var det min tur att skratta.

Vi satt där i vad som kändes som evigheter och bara pratade.
Jag sneglade på klockan, som vid det här laget visade på halv ett.
- Herregud Harry du ska ju upp jätte tidigt imorgon!
- Shit! Jag glömde helt tiden!
Vi reste oss ur soffan och stannade vid dörren.
Harry lyfte upp min haka så att jag kollade upp på honom. Hans ögon mötte mina och han kysste mig mjukt och länge.
- Du kan ju alltid sova här om du vill? sa jag när han avslutade kyssen.
- Är du säker?
- Ja, det är ju sent, lika bra att du stannar här hos mig.
Han skrattade lågt:
- Okej, men har du en tandborste jag kan låna?
- Javisst, det finns inne på badrummet.
Han försvann iväg och jag gick själv och gjorde mig i ordning för sängen.
Plötsligt kommer Harry utvandrande från badrummet i bara boxershorts. Jag kunde inte hjälpa att mina ögon drogs till hans vältränade mage. Han såg att jag kollade och skrattade:
- Hoppas att du inte har något emot att jag sover i bara boxer?
- Nejdå! svarade jag, nästan lite för snabbt.
Vi kröp ner under täcket båda två. Harry lade en arm runt min midja, och våra ben ihop trasslade. Våra ansikten var bara några centimeter från varandras.
- God natt Soph, sa Harry och gav mig en puss i pannan.
- God natt Harry, svarade jag och slöt ögonen.

När jag vaknade nästa morgon var jag lika förvirrad alltid. Var var jag? Just det, i mitt hotellrum i London. Jag kom på vad som hänt igår och vände mig om i sängen, och väntade mig att få se en sovande Harry på den andra kudden. Men sängen var tom. Jag satte tvärt upp och upptäckte då en lapp på sängbordet.

”Soph! Var tvungen att gå upp tidigt för repetitionerna, men jag ville inte väcka dig – du är så vacker när du sover. Xx”

Hur lyckades han få mig att rodna även när han inte ens var i rummet?
Jösses, jag har fallit för den här pojken – tänkte jag, och gick för att göra mig i ordning för dagen.


______________________________________________________________________________________________

Som utlovat - kapitel 7! Enjoy! :D