OneDirection FanFiction

Sophies perspektiv:
- Soph, det här händer verkligen, sa Bret och tryckte min hand krampaktigt.
- Du klarar det här! det är din dröm, skrattade jag.
Jag kollade på honom. Han hade ett oroligt uttryck i ansiktet. Det bruna håret var lika perfekt ofixat som vanligt och de stora mörka ögonen tittade rakt i mina.
Trots att Bret och jag varit bästa vänner i nästan sex år var minen jag kunde tyda i hans ögon en min som jag aldrig stött på innan – en blandning av misstro, nervositet och rädsla.
Jag gav honom en hård kram.
- Bret du kommer att glänsa!
Hand i hand tog vi de sista stegen in i väntrummet. Omkring oss såg vi hundratals andra X-Factor sökande som slagit sig ner i små grupper runt om i rummet. Medans Bret gick för att fylla i ansökningsformuläret letade jag upp två lediga stolar åt oss. Själv var jag bara där för moraliskt stöd. Bret skulle aldrig erkänna det för någon annan än mig, men aldrig i livet att han skulle våga göra det här ensam, faktum var att han antagligen skulle vända i dörren.
Jag tittade på Bret där han stod i kön. De slitna jeansen hängde precis lagom mycket och till det bar han en skinnjacka med en vit t-shirt under. Han lyckades såklart precis som vanligt se perfekt stylad ut – men jag visste att han bara hade tagit det som låg överst i garderoben.
Det var precis den lätta inställningen som alltid fick tjejerna att dras till honom. Många gånger hade vänner till oss misstagit sig och trott att jag och Bret var ett par, men då skrattade vi bara – själva tanken var absurd. Ända sen vi var 11 år hade vi varit oskiljaktiga, men vi hade aldrig varit tillsammans. Nu var vi 17 och fortfarande lika nära.
De flesta av mina tjejkompisar tyckte det var konstigt att min bästa vän var en kille, men jag visste att de flesta av de även var avundsjuka för att jag och Bret var så nära – tjejtjusaren som han är.
Precis då vände sig Bret om mot mitt håll, och när han såg att jag tittade på honom gav han mig ett bländande leende.
Jag suckade, ja han skulle definitivt krossa hjärtan.

Brets perspektiv:
Jag vred på mig i den obekväma stolen. Jag var stel efter timmar och timmar av väntande. Jag sträckte på ena armen – den andra vilade runt Sophie som sov med huvudet på min axel.
Det långa svarta håret hängde ner framför hennes ansikte. Jag strök försiktigt undan håret och tittade på henne. Sophie var min allra bästa vän och den enda som jag skulle vilja ha här med mig just nu.
Jag tittade upp. Längre bort i rummet satt en kille med brunt, lockigt hår och kollade på mig och Sophie. När han såg att jag kollade på honom vände han snabbt bort huvudet. Jag var fullt medveten om att det var Sophie han kollat på, hon var så vacker när hon sov.
Jag kikade ner på henne igen. Trots att hon sov var munnen formad i ett leende och en skrattgrop lekte på kinden.
Hon såg så rofull ut, tänkte jag…. Och så otroligt vacker. Shit, totalt opassande tanke om min bästa vän.
Jag slet blicken från Sophie och fortsatte att kolla mig omkring i rummet.


Några minuter senare kände jag hur Sophie började röra på sig i min famn. Hon tittade upp på mig med sömndruckna ögon.
- Var är vi?
Jag skrattade bara åt henne, Sophie var alltid lika förvirrad när hon precis vaknat.
Plötsligt hörde jag mitt namn ropas upp i högtalarna. Skrattet tystnade och ersattes istället med lätt illamående. Det var min tur.

Jag stod bredvid scenen i en liten grupp med människor.
Det hade gått kanske en halvtimme sen mitt namn ropats upp och sen dess hade jag redan hunnit uppträda en gång för producenterna. Det var de som bestämde om man skulle få uppträda för den ”riktiga juryn”. De hade skickat mig vidare – vilket då alltså betydde att jag var antingen jättebra, bisarrt dålig eller helt enkelt bra TV.
Gud jag hoppades på det första.

Jag tittade mig omkring i den lilla gruppen jag hamnat i. Där fanns två tjejer, en som jag inte kom ihåg namnet på och en som jag tror hade presenterat sig som Cher. Utöver det var vi tre killar – jag, en kille som desperat försökte lära sig texten till sin låt i sista minuten och så killen med lockigt hår som jag sett innan i vänterummet. Han såg nervös ut och stod lite utanför gruppen.

Harrys perspektiv:
Shit Shit Shit!
Jag skulle uppträda inför Simon Cowell. Fjärilarna fladdrade vilt i min mage och jag kände att jag bara ville sätta mig ner i någon mörk hörna.
Istället stod jag här med fyra andra sökande som jag aldrig hade sett innan – men de såg lika nervösa ut som jag kände mig. Fast jo, en av killarna kände jag igen – det var han som hade suttit och hållt om den sovande tjejen.

Sanningen var att hon hade varit så vacker när hon sov att jag inte hade kunnat slita blicken från henne, och så hade killen – antagligen hennes pojkvän – totalt ertappat mig med att stirra.
..Pinsamt Styles..

 En scenarbetare kom fram till oss och förklarade för oss i vilken ordning vi skulle uppträda. Först ut var en smal kille med rött hår som stack åt alla håll, hans röst var pipig – och han hann knappt sjunga i 20 sekunder innan Simon Cowell stoppade musiken.
Wow, han var tuff..

Till slut var det bara jag och killen från väntrummet kvar. En pinsam tystnad spreds i rummet. Vi sneglade på varandra då och då. Till slut kände jag mig tvungen att bryta tystnaden:
- Jag heter Harry, Harry Styles.
- Bret Ellings, svarade han.
Vi pratade på medans tjejen som hette Cher sjöng för domarna.
Till min förvåning verkade han inte vara det minsta sur på mig, men jag försökte ändå att låta bli att ta upp ”henne”. Tillslut kunde jag dock inte hålla mig.
- Är du här själv eller?
– Nej, min bästa vän - Sophie- är här med mig. Hon vet om att jag antagligen skulle vända i dörren om inte hon skulle vara här och putta in mig, skrattade han.
Jag försökte att inte verka för intresserad, samtidigt som jag ville veta mer. Men som vanligt var turen inte på min sida – för precis då kom Cher av scenen igen, jublande eftersom att hon gått vidare. Bret var härnäst, så jag svalde helt enkelt frågan som jag hade tänkt ställa
- Lycka till! Sa jag istället när han gick iväg.
Han vände sig om och log snabbt.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så, detta var kapitel 1. Vad tycker ni? Lämna gärna feedback!