OneDirection FanFiction

- Ryan! Vad fan?!
Kände dom varandra?
- Heey Hazza, sluddrade han som svar, grym fest!

Harry såg ut som om han skulle explodera. Jag skulle precis resa mig för att gå fram till dem när Harry gav Ryan en rak höger i ansiktet. Ryan sjönk ihop i en hög på golvet.
Utan att ens ge honom en blick gick Harry fram till Sophie, lyfte upp henne och bar henne ut ur rummet.
____________________________________________________________________________

Sophies perspektiv:

Jag sträckte på mig i sängen.
Sängen? Hur hamnade jag här?
Minnen från gårkvällen kom med ens tillbaka. Harry hade burit mig upp till sitt rum och stoppat ner mig i hans säng. Och var var Harry nu?
Och varför ställer jag en massa frågor?
Jag satte mig upp i sängen, och kände genast mitt huvud snurra. Smällen som jag fått i huvudet igår kändes fortfarande, och jag förde upp handen mot mitt bakhuvud. Jag kunde känna en tydlig bula. Aj..


Plötsligt öppnades dörren, långsamt. Jag kunde sen konturerna av någon som tassade försiktigt in i rummet.

- Harry? Väste jag.

- Soph! Jag visste inte om du var vaken. Harry gick fram till mig i sängen och satte sig ner bredvid mig.

- Väckte jag dig? Undrade han och kysste mig lätt på kinden.
Jag skakade på huvudet.

- Hur känns det? Jag menar.. ja, du vet.. Harry visste inte vad han skulle säga, och jag kollade ner i madrassen.

- Harry, måste vi prata om det? jag vill bara glömma det om jag ska vara ärlig..

- Visst älskling, om det är vad du vill?
Jag nickade bara för att försäkra Harry om att jag var säker.

- Okej, sa Harry, kom så går vi ner till de andra – de har fixat frukost!

Harry drog ner mig för trappan och in i ett stort kök. Runt ett bord satt fem pojkar. Fem..

- Bret, vad gör du fortfarande här?! jag visste inte att du skulle sova här?

Alla vände sig förvånat om.

- Soph!

Niall, Louis och Liam, som satt närmast mig, kastade sig upp och gav mig en gruppkram.

- Okej, har ni saknat mig så mycket killar? Det har bara gått några timmar sen vi sågs sist! retades jag innan jag själv slog mig ner i en ledig stol. Harry sjönk snabbt ner i stolen bredvid.
Niall, som tydligen hade suttit där tidigare, protesterade högt.

- Hey Hazza, min plats – min mat!

- Uh huh, sa Harry och skakade på huvudet, jag sitter bredvid Soph!!
Han lutade sig fram och sköt Nialls tallrik till en ledig plats bredvid Zayn. Niall ryckte bara på axlarna och satte sig ner på sin nya plats.

- Så länge jag får min mat är jag nöjd!
Vi skrattade alla åt honom.

- Hur kan du ens äta sådär mycket?! Sa jag och pekade på hans överfulla tallrik.

Niall gav mig en oförstående min och fortsatte äta medans alla andra runt bordet började skratta.

- En sak du måste veta om Niall: Han är alltid hungrig! Förklarade Harry för mig.

- Sant! Utbrast Niall, med munnen full av mat. Jag måste erkänna, det var ingen vacker syn..

- Men Bret, du svarade aldrig – vad gör du fortfarande här?

- Kom igen Soph, du trodde väl inte att jag bara skulle lämna dig här efter vad som hände igår? Bret gav mig en min som sa att han trodde jag blivit galen.


Stämningen runt bordet blev plötsligt spänd, ingen visste vad de skulle säga. Jag vred på mig i stolen. Som tur var så märkte Liam mitt ansiktsuttryck och utbrast snabbt;

- Okej, så vad är planerna för idag då?


Jag log tacksamt mot honom, och han log snabbt tillbaka. Jag lutade mig tillbaka i stolen medans alla runt bordet bröt ut i en hetsig konversation över huruvida vi skulle spela laserdome eller bowla.
Harry slängde sin arm runt mina axlar, och jag lutade mig mot honom.

- Är du okej babe?


Jag visste att han syftade på den obekväma tystnaden tidigare. Som svar lutade jag upp mitt huvud och gav honom en mjuk kyss.

- Självklart!


Och hur skulle jag inte kunna vara det? Här satt jag i armarna på min underbara pojkvännen medans fem av mina bästa vänner diskuterade vad vi skulle hitta på idag.

Jag slöt ögonen och sparade detta minnet, det var såhär jag alltid ville må.
Den här stunden var helt enkelt perfekt..

_____________________________________________________________________________________

Kapitel 18! Ville verkligen få ut ett sista kapitel för i år, så har stess-skrivit det lite! ni får ursäkta stavfel!

Wow, det är verkligen mycket som har hänt nu i veckan - har haft fullt upp av att njuta av att äntligen ha lov. Nu ska jag skynda iväg för att börja fixa inför kvällen som jag spenderar med mina underbara vänner - we´re going all in!

Bör kanske också säga grattis till våran Hazza som tog körkort igår!! WOW - grymt imponerad! själv vill jag bara sparka på bilen när jag är ute och övningskör, hehe! den manuella växelspaken är min värsta fiende! ;)

Sist vill jag hälsa er ett GOTT NYTT ÅR! Ha en underbar kväll så ses vi nästa år! :*

Istället kände jag hur han sänkte ner sina läppar mot min hals, och han började kyssa min nacke.
Jag försökte slita mig loss från honom, men han hade ett hårt grepp om min midja. Jag tittade skrämt bort mot Louis, men han verkade inte märka vad som hände.

- Kom, vi går någonstans mer privat… sa killen och drog mig ner från bordet.

Jag försökte protestera och skrika, men han satte en hand för min mun och drog mig till tom del av huset.
______________________________________________________________________________



Harrys perspektiv:

Jag kollade på klockan i min mobil och insåg att klockan nästan hunnit bli två. Hur grym den här festen än var, var allt jag ville nu att vara ensam med Sophie.

Jag tittade mig omkring i rummet och letade efter Soph. Jag hade för mig att jag hade sett henne och Louis dansa på vardagsrumsbordet.
När jag såg vad som hände där stelnade jag till. Sophie stod och dansade tillsammans med en av mina, ja kanske inte barndomsvänner – men en kille jag gått i skolan med i flera år. De dansade nära, alldeles för nära för att jag skulle vara okej med det.
Först kände jag hur det högg till i mig av svartsjuka, men sen såg jag hur Sophie desperat försökte slita sig loss från Ryan, som han hette. Min svartsjuka ersattes genast av en känsla av att vilja slå till någon – helst Ryan – i ansiktet. När jag såg hur Ryan började kyssa Sophie på halsen och började genast tränga mig fram mot bordet, han skulle bort från henne..


Brets perspektiv:

Denna festen var helt awesome! Helt klart en av de bättre jag varit på! Jag sökte rummet efter Harry, jag hade inte sett honom på nästan hela kvällen. Han hade väl varit med Soph.
Jag hade fortfarande inte riktigt vant mig vid tanken, att Soph hade skaffat en kille – Harry, en av mina närmsta vänner. Men var de lyckliga så var jag glad, antar jag.

Till min förvåning så hittade jag inte Harry och Sophie upptryckta mot en vägg eller i en soffa, istället såg jag Harry som ilsket försökte bana väg rakt genom dansgolvet. Han såg rejält förbannad ut, konstaterade jag. Jag följde hans mörka blick och mina ögon smalnade när jag såg vad det var som gjort honom så uppretad.
Sophie, och någon kille som såg ut som om han praktiskt taget ville släpa in henne i ett rum.
Och som på en given signal drog killen ner Soph från bordet och försvann in i folkmassan.

Jag kunde se Harry, som vid det här laget nästan kastade sig framåt – och jag var inte långt efter.

- Harry!

- Bret! Soph, hon..

- Jag vet, jag såg.. muttrade jag. Jag ska slå skallen av den där skiten!

- Åh nej, han är min.. väste Harry som svar.


Vi letade oss till den tommare delen av huset.
Harry slog upp dörrar efter hand vi passerade dem.
När vi kom fram till slutet av korridoren kunde vi höra ljud inifrån ett sovrum. Det lät som en hög duns. Jag tryckte snabbt upp dörren och kastade mig in i rummet, med Harry tätt i hälarna.


Sophies perspektiv:

Bang! Smärtan ilade genom mitt huvud, som precis hade fått en smäll mot väggen som jag nu stod upptryckt mot. Jag hade inte en chans att kunna röra mig, jag var ingen match mot den här killens muskler. Egentligen ville jag bara gråta, vad hände? Och var fan var alla?

Hans läppar letade sig ner längs min hals och jag försökte förgäves att vända bort huvudet. Jag stängde ögonen och önskade att jag var någon annanstans – vad mer kunde jag göra?


Plötsligt kände jag killen ryckas bort från mig. Jag slog upp ögonen. Bredvid oss stod Harry, och hans ögon var kolsvarta. Jag kunde se att Bret stod bakom honom också, han såg rasande ut han med.
Tack. Gode. Gud. Jag är räddad.

Jag sjönk ner i en hög på golvet. Bret rusade genast fram till mig.

- Soph! Är du okej?!

- Jag…. Jag vet inte..


Brets perspektiv:

Hon såg sårbar och förkrossad ut där hon satt uppkrupen mot väggen. Jag satte mig ner på huk bredvid henne och inspekterade henne noggrannare. Hon verkade må bra.
Nu vidare till svinet som gjort såhär mot Soph..

Bredvid oss tryckte Harry upp killen mot väggen.

- Ryan! Vad fan?!

Kände dom varandra?

- Heey Hazza, sluddrade han som svar, grym fest!

Harry såg ut som om han skulle explodera. Jag skulle precis resa mig för att gå fram till dem när Harry gav Ryan en rak höger i ansiktet. Ryan sjönk ihop i en hög på golvet.
Utan att ens ge honom en blick gick Harry fram till Sophie, lyfte upp henne och bar henne ut ur rummet.

_______________________________________________________________________________

Förlåt Förlåt Förlåt Förlåt!
Tänker inte sitta och skriva en massa ursäkter om att jag inte hunnit skriva. Sanningen är att varje gång jag försökt skriva så låser det sig bara i huvudet!
Verkligen ingen aning om vad jag skulle skriva, och jag väntar hellre några dagar och ger er ett bra kapitel än bara skriver en massa skitkapitel!
Förhoppningsvis blir det bättre uppdatering nu under jullovet!
Tack för alla kommentarer, och tack för att ni stannar kvar trots dålig uppdatering, det betyder sjukt mycket!

- Är Soph här?! Jag har inte sett henne än! Sa jag, och började genast scanna folkmassan igen. Var va hon? Varför hade jag inte sett henne än? Jag saknade henne galet mycket!

- Herregud, har ni inte träffats än?! Detta är ju perfekt! Utropade Cher och grep tag i min arm.
- Varför är detta perfekt?!
- Då får jag se ditt ansiktsuttryck när du ser henne, du kommer att tuppa av!
_________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:

Cher drog iväg med mig till andra sidan av rummet och pekade bord mot en kant av dansgolvet där en tjej i röd klänning och galet snygga ben stod och dansade med en mörkhårig kille. Sophie och Bret.
Fast mina ögon var ju såklart klistrade på Soph. Herregud, jag tror att jag precis fick en hjärtattack. Den korta röda klänningen passade henne perfekt, och slutade mitt på låren. Håret svallade ner långt ner på ryggen när hon slängde huvudet bakåt av skratt åt något som Bret sa.

- Priceless! Utbrast Cher. Men Harry, stäng åtminstone munnen, fortsatte hon sedan.
Jag gjorde snabbt som hon sa.

- Ursäkta mig, jag måste bara.. ja.. du vet..

- Jag fattar Harry, go get her!
 

Sophies perspektiv:

Plötsligt kände jag två händer som grep tag om min midja och drog mig bakåt. Jag hann inte ens reagera innan jag plötsligt stod öga mot öga med Harry.

- Hej! Sa han med ett flörtigt leende.

- Harry! Skrek jag och slängde armarna runt hans hals.

Våra läppar hittade varandras och det var helt plötsligt som om det bara var vi på dansgolvet.
Harry var Harry, lika perfekt som vanligt. Han var klädd i ett par mörka jeans och en ljus skjorta, med de översta knapparna uppknäppta. Gud vad jag hade saknat honom, suckade jag.

Plötsligt så drogs Harry bort från mig.

- Heey! Utropade han förvånat.

- Ledsen Harry, men vi kan inte låta dig äta upp Soph innan vi ens har fått hälsa på henne ropade Liam. Han, Niall, Zayn och Louis kom framrusande till mig.

- Soophie!

- Hahah, Hej killar! Jag har saknat er!

-Ja ja, alla älskar Sophie..  kan jag få min flickvän för mig själv nu? Sa Harry och trängde sig in i den lilla klungan som skapats runt mig. Jag skrattade åt honom och gav honom en kyss på kinden.

- Bara om du dansar med mig!
Harry svarade inte utan drog med mig ut på golvet,  satte händerna på mina höfter och drog mig nära. Jag lät basen dunka rakt igenom mig och rörde mig i takt till musiken.

- Har någon sagt till dig hur sexig du är när du dansar? Viskade Harry i mitt öra.
Jag log stort mot honom och viskade tillbaka:

- Du är den första..

- Kolla killarna där borta i hörnan..
jag gjorde som han sa och tittade mot ett gäng killar som stod med ögonen fästa på mig och Harry. När de såg att jag kollade tillade de snabbt bort.

- Jag kanske är den första som säger det, men jag är definitivt inte den enda som tycker så!

I takt med drinkarna som vi svepte blev kvällen dimmigare och dimmigare. Jag har aldrig tålt alkohol bra..

- Soph! Jag kände någon vingla fram till mig och lägga en arm runt mina axlar.

- Louis! När Louis lutade sig mot mig så välte jag nästan, men lyckades hålla balansen – vilket var ett under med tanke på klackarna på mina fötter. Kontigt att jag inte redan hade ramlat, tänkte jag.

- Kul kväll va?! Ropade jag för att överrösta musiken, som fortfarande var hög även om klockan vid det här laget var långt efter ett.

- GRYM! Skrek Louis som svar och drog med mig upp på ett bord. Alkoholen fick mig att glömma att jag egentligen inte alls var typen som dansade på bord, så jag hoppade glatt efter Louis.
Tillsammans sjöng vi och skakade på huvudena i takt med låten.

- And now I´m feeli´n so fly like a G6!

Plötslig kände jag en hand på mitt lår. Jag tittade ner och såg att en av killarna som jag och Harry tidigare sett titta på oss kommit fram till oss. Han hade också hoppat upp på bordet, och dansade nu med sin kropp tätt tryckt mot min.

- Hey, ursäkta? Försökte jag, men han lyssnade inte på vad jag sa.

Istället kände jag hur han sänkte ner sina läppar mot min hals, och han började kyssa min nacke.
Jag försökte slita mig loss från honom, men han hade ett hårt grepp om min midja. Jag tittade skrämt bort mot Louis, men han verkade inte märka vad som hände.

- Kom, vi går någonstans mer privat… sa killen och drog mig ner från bordet.

Jag försökte protestera och skrika, men han satte en hand för min mun och drog mig till tom del av huset.
___________________________________________________________________

Fortsättningen kom nu på morgonen istället för igårkväll!
Fick en kommentar med feedback som gjorde mig så sjukt glad - blir glad av att se att ni engagerar er i novellen! Fortsätt så!
Och jag hoppas att det märks skillnad, försöker ta till mig råd! Älskar er ;*

När jag äntligen kom hem igen var jag helt utmattad efter en lång dag på köpcentret. Både jag och Cher hade hittat klänningar och skor till festen. Dessutom - förutom en klänning kände jag verkligen att jag hade hittat en ny vän i Cher. Och hon hade rätt, Harry skulle älska klänningen.
Just nu var livet precis så bra som man bara kunde drömma att det skulle vara!
___________________________________________________________________________



Sophies Perspektiv:
Några dagar senare:

Det hade visat sig att Cher inte alls bodde så långt ifrån mig, så vi hade bestämt oss för att ta tåget tillsammans till Holmes Chapel. Jag hade även lyckats övertala Bret att följa men, och han verkade faktiskt riktigt glad för att få träffa killarna igen.

Under eftermiddagen kom Cher hem till mig, eftersom att vi bestämt oss för att fixa oss redan innan vi tog tåget. Jag skulle sedan bo där i några dagar, så jag hade redan min väska packad!

Eftersom att Bret inte kände för alla våra ”tjejsaker” så sa han att han skulle möta oss på tågstationen istället. Ärligt talat så var inte jag heller van vid allt sådant här tjejigt, jag menar min bästa kompis är ju en kille!
Så, jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig när jag släppte in Cher genom dörren – men det brydde hon sig inte om.

- Jag fixar det! Herregud, du är den sämsta tjejen någonsin Soph!

Jag skrattade bara och bestämde mig för att lita på henne, och överlät allting i hennes händer – hon hade sagt att hon skulle fixa mitt hår och smink. Så jag lutade mig tillbaka i stolen och bara slappnade av..


Efter vad som kändes som timmar kände jag hur Cher ruskade om mig.

- Soph, det är klart!

Jag tittade upp i min egen spegelbild. Vad jag såg chockade mig.
Jag hade aldrig sett såhär tjejig ut i hela mitt liv. På ett bra sätt! Mitt långa hår föll i mjuka lockar ner mot min midja och det svarta stod i bra kontrast mot den röda klänningen.
När jag själv sminkade mig brukade det mest bli några drag med mascaran, men Cher hade verkligen lagt ner på den perfekta sminkningen.

- Herregud Cher!! Tack! Jag ser ju helt… jag visste inte ens hur jag skulle fortsätta meningen.

- ..Otrolig ut! Cher log stort mot mig när hon avslutade min mening.

Eftersom att jag antagligen skulle varit till större besvär än hjälp lät jag Cher fixa sig själv också, och satt helt enkelt bara bredvid och snackade med henne. När hon var klar såg hon helt fantastiskt ut – hon hade på sig ett mönstrat, tajt fodral i alla möjliga färger och ett par blå pumps.

Vi tog våra väskor – min lite större än Chers – och gick iväg mot tågstationen. Jag var tvungen att erkänna för mig själv att mina höga klackar gjorde det svårt för mig, men efter ett tag fick jag koll på hur jag skulle gå utan att vingla.
När vi väl kom fram till tågstationen tyckte jag själv att jag såg nästan lika duktig ut som Cher på att hålla balansen.

Vi mötte Bret utanför den stora entrén. När han vände sig mot oss gapade han stort.
- Wow!

Cher skrattade högt och jag muttrade ett generat tack till honom. Han var uppenbarligen inte van vid att se mig i såna här kläder.
Ganska snart kom vårt tåg, så vi gick på och lyckades hitta en tom kupé.

Jag bestämde mig för att koppla in mina iPod hörlurar så tågresan fördrevs ganska snabbt, och snart utropades det i högtalarna att vi skulle vara framme i Holmes Chapel om tio minuter.
Ingen av oss visste vart vi skulle, men Harry hade smsat en vägbeskrivning till mig – så vi började gå ner längs de mörka gatorna.

Brets perspektiv:
Uppenbarligen hade vi inte valt rätt väg. Vi hade ingen aning om var vi var nu. Trodde inte att man kunde gå vilse i en såhär liten stad, eller snarare by. Jag grep tag i Sophies mobil, och hon protesterade högt, men jag brydde mig inte. Om vi skulle komma fram ikväll var jag tvungen att ta tag i det här..

Efter några minuter kom vi fram till ett hus som såg ut att vara packat med folk. Jag drog slutsatsen att vi äntligen hittat rätt!

Cher skrek och sprang mot dörren:
- Värme! Äntligen!

Hon hade rätt, det hade hunnit bli kyligt ute. Jag kollade mot Sophie, som fortfarande stod bredvid mig. Hon kollade med stora ögon på scenen framför henne.

- Ska du inte gå och leta reda på din drömprins? Sa jag med en retsam ton.

Hon slog till mig lätt med armbågen i sidan och drog mig sedan in i huset.
Vi lade hennes saker rätt innanför dörren, och gick sedan vidare in mot köket – där vi hämtade några drinkar. Jag såg att Sophie fick extremt många blickar av alla killarna i rummet – men hon verkade inte ens märka något, hon var fullt upptagen med att leta efter Harry. Jag skrattade åt henne och tog en klunk ur min öl.

- Soph, dansa med mig!

- Men.. Harry?..

- Du hittar honom senare, kom igen Soph! Snälla? Sa jag och gav henne min bästa hundvalpsmin.

- Ja, okej då! Sa hon och log stort mot mig.

Vi trängde oss ut på dansgolvet och lät musiken flyta genom våra öron. Festen kunde börja!

Harrys perspektiv:
Det var bokstavligt talat folk överallt. I vardagsrummet hade någon satt på musik på en öronbedövande volym, och golvytan hade förvandlats till ett dansgolv.

Jag kunde se Louis och Liam stå och prata med några av mina gamla kompisar i ett hörn av rummet, och Niall och Zayn stod i mitten av den dansande klungan.

Jag blickade ut över alla människor när jag plötsligt kände en hand på min axel.
- Hazza!

Jag vände mig förvånat om, men sprack sedan upp i ett leende.
- Cher! Du är här!

- Självklart! Och jag är inte ensam, tog med mig din flickvän och Bret också!                                             

- Är Soph här?! Jag har inte sett henne än! Sa jag, och började genast scanna folkmassan igen. Var va hon? Varför hade jag inte sett henne än? Jag saknade henne galet mycket!

- Herregud, har ni inte träffats än?! Detta är ju perfekt! Utropade Cher och grep tag i min arm.

- Varför är detta perfekt?!

- Då får jag se ditt ansiktsuttryck när du ser henne, du kommer att tuppa av!

____________________________________________________________________________

Ännu ett kapitel - lite extra långt dessutom! Hoppas ni tycker om det! Fortsätt kommentera och det är mycket möjligt att kapitel 16 kommer ut ikväll! ;*

Efter en lång dag och ett oberäkneligt antal affärer var jag helt slut, och bestämde mig för att snart ge upp hoppet om ”den perfekta klänningen”. Jag strosade omkring längs raderna av färgglada klädesplagg, men inget fångade mitt öga.

- Sophie?

Rösten som tilltalade mig fick mig att kolla upp. Jag blev förvånad när jag såg vem det var, absolut inte någon som jag hade räknat med att träffa på här hemma i min stad.
__________________________________________________________________________


- Cher! Hur är det? Sa jag medans jag gick fram och gav henne en snabb kram. Jag hade inte träffat henne sen Bootcamp, och vi hade inte hållit kontakten så bra sen dess.

- Allting är jättebra! Är ute och shoppar klänningar!

- Samma här faktiskt! Letar du också efter något nytt till killarnas fest? Undrade jag.

- Ja! Men jag hittar ingenting!

- Inte jag heller! Jag ger snart upp!

- Men då måste vi ju leta tillsammans, jag vägrar ge upp!

Cher drog in mig i en affär som jag aldrig varit inne i tidigare, jag hade aldrig tyckt att deras kläder var riktigt min stil. Cher drog snabbt fram flera snygga klänningar, och föste sedan in mig i ett provrum.

- Va? Nej, men ska inte du ha?

- Jo, men de här klänningarna är till dig.

Jag höll upp en av klänningarna. Den var läskigt kort. Jag kollade osäkert på Cher, som bara skrattade åt min min.

- Lita på mig!


Jag gjorde som hon sa och provade klänningarna en efter en. En mening kunde sammanfatta dem allihopa. Inte Min Stil.

Cher kom springandes med en klänning till.


- Den här! Prova denna!

Jag stönade lågt.
- Cher, jag kommer inte att passa i den? Varför provar inte du dem istället?

- Sluta gäll och prova den bara! Jag lovar dig att denna kommer passa dig perfekt!

Jag bestämde mig för att inte klaga utan att bara prova klänningen. Till min förvåning passade den verkligen mig. Det röda tyget slutade i och för sig högt upp på mina lår, men det fick bara mina ben att se längre ut. Klänningen smet åt runt min smala midja och visade upp kurvor jag aldrig trott jag hade. Eftersom att klänningen bara hade ett axelband lämnades min andra axel bar, och visade precis lagom mycket hud vid urringningen.
Jag gick ut ur omklädningsrummet för att visa upp klänningen för Cher, men hade redan bestämt mig. Detta var klänningen jag skulle ha på festen.
Chers ansiktsuttryck fick mig att känna mig ännu mer säker på mitt val.

- Den ska du ha! Herregud du ser jättesexig ut i den Sophie! Harry kommer att få en hjärtattack

Jag visste inte vad jag skulle säga utan gapade bara stort.

- Hur.. Jag menar, hur visste du?..

- Vänta, trodde du inte att jag fattade att det var något på gång mellan er på Bootcamp? Ni kunde ju inte ta ögonen från varandra.

Jag rodnade bara och kollade ner i marken. Vad skulle jag svara på det där liksom?

- Nåja, kom – vi måste hitta klackar till din klänning!


När jag äntligen kom hem igen var jag helt utmattad efter en lång dag på köpcentret. Både jag och Cher hade hittat klänningar och skor till festen. Dessutom - förutom en klänning kände jag verkligen att jag hade hittat en ny vän i Cher. Och hon hade rätt, Harry skulle älska klänningen.
Just nu var livet precis så bra som man bara kunde drömma att det skulle vara!

_____________________________________________________________________________
Hej! Jag är verkligen ledsen för den dåliga uppdateringen de senaste dagarna, jag vet själv hur det känns att gå och vänta på en fortsättning! eller ja, jag hoppas att ni velat ha fortsättningen? ;)
Min ursäkt - alla prov såhär i slutet av terminen, men nu i helgen borde jag åtminstone få ut en 2-3 kapitel - so stay tuned!
Här har ni kapitel 14 i alla fall! Enjoy!

När tåget rullade ut från perrongen stod vi alla och vinkade ända tills det bara var en liten prick långt där borta. När skulle jag få träffa Soph igen
_____________________________________________________________________________ 

Sophies perspektiv:

Flera dagar hade gått sen jag träffade Harry, vilket inte var bra för min mentala hälsa. Jag saknade honom, och alla de andra såklart– efter att under flera dagar umgåtts med folk dygnet runt var jag plötsligt helt ensam.

Och ja, helt ensam..

Bret lämnade knappt huset, de få gånger jag faktiskt träffade honom var han nervös och inte alls samma avslappnade människa som jag var van vid..
Så jag bestämde mig för att backa av och ge honom lite utrymme, jag förstod att han ville spendera all sin vakna tid med att träna inför Judges Houses.

Harry och jag pratade varje dag, det verkade som om han och resten av killarna hade hunnit bli riktigt bra vänner vid det här laget. Även de tränade en massa såklart, men de verkade mest fokusera på att lära känna varandra.

Just idag var jag speciellt uttråkad, så jag bestämde mig för att åka in till ett stort shoppingcentrum inte så långt hemifrån mig. Efter en snabb check med alla mina vänner kunde jag konstatera att ingen av dem verkade sugen på att spendera dagen med shopping – så jag bestämde mig för att åka ensam.

På bussen på väg dit plockade jag upp min mobil och skickade iväg ett SMS till Harry.

”Sitter på en folktombuss på väg för att spendera dagen helt ensam.. Var har världens människor tagit vägen?! Saknar dig Xx”

Efter bara någon minut kunde jag känna telefonen vibrera, Harry måste ha haft mobilen uppe när jag SMSade honom. Jag skrattade lågt för mig själv – typiskt Harry att alltid hålla på med mobilen.

”Forever Alone.. Bret fortfarande försvunnen från jordens yta? Saknar dig något otroligt mycket! Xx”

”Snarare inlåst i sitt eget rum, men men det är hans val! Vad händer hos er? Har Liam drivit er galna än?”

Harry hade berättat att Liam var den av dem som ville att dom skulle spendera mest tid åt att träna. Jag kunde förstå honom, han hade åkt ut en gång tidigare och kunde inte misslyckas en gång till.
Fast samtidigt, njut av livet medans du kan! Carpe diem, mannen!

”Vi har inte dit att bli galna, vi måste träna…”

”Haha! Hälsa Liam att jag inte vill att min pojkvän ska bli utbränd! Xx”

”Liam hälsar tillbaka att vi alla kommer att tacka honom när vi är världskända! Och just det, jag och killarna planerar att ha en fest om några dagar och du måste komma Soph! Tvinga med Bret också! ”

”Tell me when and where and I´ll be there! Ska nog gå, men jag måste nog använda våld!”

”Hahaha! Så länge jag får träffa dig är jag lycklig <3”

”Harry.. sluta..”

”Vad???”

”Du gör det med flit, det är inte okej att du är sån gullig och får mig att sakna dig ännu mer! Xx”

”Haha, jag kan inte hjälpa det, jag bara är sån ;)”

”jaja, måste gå nu – dagens uppdrag blir att hitta något att ta på mig på festen!!”

”..gärna något kort… Xx”

”Hahaha, I´ll take your breath away babe! Xx”

Senare under dagen:

Panik! Varför skrev jag sådär till Harry? Nu var jag ju tvungen att hitta den mest fantastiska klänningen någonsin! Så mycket för att inte ha för höga förhoppningar – men för att kunna leva upp till mitt ord och ta andan ur honom dög inte mina gamla klänningar.

Efter en lång dag och ett oberäkneligt antal affärer var jag helt slut, och bestämde mig för att snart ge upp hoppet om ”den perfekta klänningen”. Jag strosade omkring längs raderna av färgglada klädesplagg, men inget fångade mitt öga.

- Sophie?

Rösten som tilltalade mig fick mig att kolla upp. Jag blev förvånad när jag såg vem det var, absolut inte någon som jag hade räknat med att träffa på här hemma i min stad.

____________________________________________________________________________

Kapitel 13! Vad hände med alla fina kommentarer?? måste erkänna att jag saknar dom!

Mitt uppe i spelomgången öppnades kupédörren och Hannah, Liam och Bret steg in. Återigen blev alla tysta.
- Uhhm, Sophie och Harry kan jag prata med er? sa Bret med en lätt nervös blick. Förmodligen för att alla stirrar på honom just nu, tänkte ja.
-Ja! Utbrast Sophie och drog snabbt med sig Harry ut ur kupén.
______________________________________________________________________________



Brets perspektiv:

Väntade de på att jag skulle säga något? Glöm det, om någon skulle bryta tystnaden så var det dem. Sophie satt och kollade ner på sina fötter medans Harry tittade ut genom fönstret. För sjutton!

- Alltså… errhm…  Soph..

Jag visste inte hur jag skulle avsluta meningen, men jag kollade bort mot Sophie, som nu mötte min blick. Ord behövdes inte, hon visste att jag skämdes och var ledsen för innan.

- Bret, vi ville berätta! sa hon, vi ville bara inte distrahera dig under Bootcamp! Erkänn att du skulle gått runt och surat hela dagen om vi hade berättat!!

Jag var tvungen att dra på mungiporna, Sophie kände mig alldeles för väl.
- Och detta var ett bättre sätt tyckte ni? Jag kunde se både Sophie och Harry slappna av när de hörde humorn i min röst.

- Det var ju inte precis meningen att det skulle gå till så där, sa Harry.
Han såg lite skamsen ut.

- Måste jag dra hela snacket med dig nu? Det där ”om du sårar henne så skadar jag dig”?
- BRET! Utropade Sophie. Både jag och Harry skrattade åt hennes rodnande kinder.
- Okej, Okej!
- Så vi är okej..? Vänner?  Frågade Harry mig försiktigt.
- Visst Styles! Vänner!

Han log sitt stora leende och vi reste oss upp allihopa, vi tänkte att det var bästa att gå tillbaka till kupén eftersom att Harry och killarna snart skulle hoppa av- de skulle ju allihopa spendera några dagar hos Harry.

Harrys perspektiv:

- Hallå Harry! Bor du verkligen här? Zayn vakna vi är framme!
Louis hoppade glatt upp från sitt säte och klistrade sig mot rutan.
Niall, som hade vaknat av allt ljud, kollade trött ut genom fönstret.

- Nej, här kan han ju inte bo, det är ju inte ens en stad! Vad finns här, typ två hus?
- Ha Ha.. Välkomna till Holmes Chapel allihopa! svarade jag honom och reste mig upp för att ta min väska uppe på bagagehyllan.

Alla drog med sig sina stora väskor ut på perrongen. Jag dröjde mig kvar för att kunna säga hejdå till Sophie ifred, och till och med Bret verkade förstå att vi ville ha lite tid ensamma.

- Jag kommer sakna dig Harry! Sa Sophie, och jag kunde se att hon inte hade långt till tårarna.
- Jag kommer att sakna dig tusen gånger mer! Lova att du ringer mig varje dag!
Hon log svagt och nickade till svar.

Jag drog in henne i en varm kram och viskade i hennes öra:
- Vi ses snart, okej?
- Absolut! sa hon och hon böjde upp nacken för att möta min blick. Jag gav henne en lång kyss innan vi båda gick ut på perrongen.

Sophie sa hejdå till resten av killarna, eller ja – alla utom Louis, som stod med Hannah lite längre bort. Hannah skulle ju åka vidare tillsammans med Sophie och Bret - hon skulle hem till Doncaster igen.

När tåget rullade ut från perrongen stod vi alla och vinkade ända tills det bara var en liten prick långt där borta. När skulle jag få träffa Soph igen?

____________________________________________________________________________

Förlåt för dålig uppdatering denna helgen, har varit i växjö, samt ett väldigt kort kapitel - men jag kände att jag ville få ut något! Sitter och skriver på nästa just nu, så det kommer väl antagligen om inte fullt så lång tid!